Bloggen; en översikt

Min header är för liten. Jag ser trött och dryg ut på min profilbild (vilket kanske inte är långt ifrån sanningen, i alla fall inte det där med trött) och när jag ändå är inne på temat profilbild så matchar inte tonen i fotografiet min header. Skrev jag redan att min header är för liten? Texten till profilbilden är också för liten förresten. 

 Hur det började 

Jag brukade vara så noga med allt sådant där då när det begav sig. Året var 2013  och jag hade helt ärligt lite tråkigt på min fritid så jag gjorde som alla andra och startade en blogg. Lite eftertanke men mycket kärlek. Jag drogs med i den stora bloggeran och bloggandet blev snabbt en hobby. Jag fotograferade mina outfits och färgkoodrinerade headern på bloggen med resten av bloggens design. Det var inget konstigt med det på den tiden. Jag tror dert var bra för en snäll tonårstjej från landet att få skapa ett universum. Jag prövade mina tankar och texter med hjälp av bloggen och även om väldigt lite var toppkvalitet var det ett forum för mig att växa. Det är väl kanske lite oklart vad jag vuxit till min jaja, bloggen var en viktigt del av min uppväxt. Det måste jag stå för.

Hur det slutade

Slutet är lika odramatiskt som början. Bloggeran tog sina sista kippande andetag och jag drogs med i tidens strömning. Färre och färre läste och pratade om bloggar och bloggare så då slutade jag också i något skede. Det ska erkännas att jag under studietiden också tyckte det var lite flamsigt med bloggande så det fick helt enkelt vara. Pretentiöst, jag vet men have mercy on me. Jag kan inte ha varit den enda som tänkte så? Under min studietid gjorde jag några tappra försök till inlägg men det kändes mest som konstgjord andning. Bloggen arkiverades. Men jag hade ändå aldrig hjärta att radera den.

Idag 

Ingen hänger väl på Blogspot länngre? Och min header ÄR verkligen för liten. Men det gör väl ingenting? Jag tänker att jag gör några inlägg igen nu som då, jag trevar mig fram lite. Utan att kökspsykologisera mig själv för mycket så letar jag kanske tillbaka till tonårtjejen som skapade ett eget universum. Agh, visst låter det som en trettioårskris det här? Nåja, det måste man väl få ha. Vi får se vad det hela blir. Någonting blir det i alla fall. Tack också till en av mina goda vänner som hejade och sade att bloggen borde vakna till liv igen. 

 It has been too long bloggen, jag tycker om dig även om headern är lite liten!