Konversationen med sig själv när man faller i trappan.
Fallet:
-Nej, jag halkade!
-Kanske att jag kan rädda situationen.
-JAG FALLER!
-Jag kan inte gör någonting.
-Tänk om jag får bestående men?
-Tänk om jag dör?
-Det gör ont.
-Tänk om jag dör?
-Jag vill inte dö.
-Kan jag inte sluta falla nu?
Slutar falla:
*chocktillstånd*
-Jag lever, tack snälla snälla!
-Det gör lite ont.
PANIK
-Det blir nog bara ett blåmärke.
*Lättnad*
Och allt det här sker på några sekunder. Ta det försiktigt i trapporna, jag är glad över att jag bara har några blåmärken idag.
Jag känner igen situationen. Det är fantastiskt hur mycket hjärnan hinner notera just innan man faller. Man tror inte det är sant och ändå kan man bara hoppas på det bästa.
SvaraRaderaDu har så rätt!
Radera