Varför jag inte lär mig franska

Det var en gång en franskagrupp på fem personer i ett gymnasium. Gruppen var en skojfrisk sådan som skämtade med varandra när det inte övades grammatik. En dag bestämde sig kommunen för att spara pengar. Utbildingenssektorn fick falla offer vilket resulterade i att den gruppen i gymnasiet med minst antal elever skulle bli lidande. Franskaklassens resurser reducerades.

Denna franskagrupp som jag pratar om existerar i detta nu (eller faktum är att den har minskat till tre personer i dagens läge, positivt).  Tack vare inbesparingar har vi i tvingats lära oss franska via nätet på egen hand (översättning: sitta fem timmar i sträck på datorn och kämpa på med uppgifter) och under vanliga kurser är vi utan lärare ca. hälften av lektionerna. Detta innebär självstudier, självstudier, självstudier. Det är himla svårt att lära sig ett främmande språk på egen hand, utan handledning.

”Klaga lagom”, tänker säkert någon, ”genom att gruppen med minst elever drabbas så blir ju inte så många lidande i det stora hela. Livet är orättvist ibland, finn dig i ditt öde.”

Men jag tänker klaga! Förutom att vi går miste om betydelsefull undervisning grusas även mina drömmar. Franska har länge varit mitt favoritämne i skolan och om sanningen ska fram var det också en bidragande faktor till att jag sökte till gymnasiet. Jag VILL lära mig franska. Men den skola jag går i kan inte erbjuda den hjälp jag behöver. Jag får inte lära mig franska ordentligt. Utan en god grund i det franska språket är jag rädd att jag kommer framstå som chanslös ifall jag vill studera på universitetsnivå.

På samma gång som franskan dras in ordnas det t.ex. regelbundna morgonträningar på min skola. Missförstå mig inte, träningar är bra och de är högst troligen mer befolkade än franskatimmarna MEN de personer som vistas på dessa sportiga event idrottar oftast på fritiden. Det går ingen franskakurs på fritiden här i knutarna där jag bor. OCH Skall verkligen de som går på morgonträningarna bli innebandyproffs? Jag ville bli franskalärare.

Fast så länge man sparar in pengar spelar det antagligen inte så stor roll om man har krossat en människas framtidsplaner. Man kan inte ta i beaktande varenda person på denna planet eller i detta land eller i denna kommun. Jag borde finna mig i mitt öde.

Det var en gång en franskagrupp i gymnasiet. Jag hoppas den kan leva lycklig i alla sina dagar.