Jag minns att jag bar det finaste jag ägde i klädväg: en röd klänning med dalmantinprickiga tights. Men inte ens de urtjusiga tightsen skulle komma att få min vistelse roligare. För vart jag än tittade omkring i församlingshemmet stojade och skrattade barn som var mycket äldre än mig.Mycket myyycket äldre än mig. Jag blev lite rädd och bestämde mig för att hålla ett riktigt hårt grepp om min mammas hand.
När det blev min tur att fotograferas fick jag sanningen kastad i ansiktet på mig. Mamma skulle inte sitta bredvid mig på kortet. Jag skulle bli tvungen att ställa mig framför kameran alldeles ensam.ENSAM, kan ni förstå det? Det spelade ingen roll att min mamma stod bredvid forografen strax bakom kameran. Jag ville sitta i trygghetens famn.
Jag var besviken och lurad och detta är resultatet:
Känner igen minen från min yngste son när han släpades med till Centralskolan för att bli förevigad med sina storebrorsor som alla gick där. Fotot består av tre glada gossar och en mycket sur en. Inte ens mutor hjälpte. Tack och lov smilar han oftare IRL.
SvaraRaderaVilken himla tur :D
RaderaOch systern i fråga har helt glömt bort denna händelsen! Så det var så du kände dej och om jag inte misstar mej så hade jag väl på mej en matchande outfit som lillasyster den dagen? x)
SvaraRadera