Det finns människor av alla de slag på detta klot allmänt kallat jorden. Dessa människor har ofta ett bekräftelsebehov. Människor mår bra av att få synas och höras. Människor tycker och tänker och det är bra. Människor borde få komma fram.
Men på den senaste tiden har jag lagt märke till en sak. Människor tenderar att bli alldeles fixerade vid sig själva. Detta behöver inte vara något dåligt, jantelagen kan kastas i roskkorgen, men vi har så mycket att säga att vi inte lyssnat på andras åsikter. Det har blivit så viktigt att bevisa att man inte följer strömmen eller faktiskt vågar tycka likadant som folkmassan att man kanske inte ser och vill hjälpa de som ännu inte känner sig lika stark som en själv. Det verkar som om ödmjukheten blev så trött på att inte användas att den packade sina väskor och försvann.
Jag är inte ute efter att peka finger mot någon, jag har också mycket att bättra på men vi lever i ett så förskräckligt individualistiskt samhälle. Ibland kanske det vore bara att lägga till ett dig i mig, mig, mig. Mig, mig, dig? Mig, dig, mig? Dig, dig, mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar