"Så stiger smärtans stora hymn ur lyckligt bröst."

Nu ska jag berätta litet om en minnesvägg, ett schackrutigt bord och en lägenhet i Åbo.

För ungefär ett år sedan befann jag mig för första gången i Studentbyn i Åbo, Jag höll en nyckel i min hand och vred om den i låset som gick till det som skulle komma att bli mitt framtida hem. Mina förväntningar var inte höga men ändå kunde jag inte låta bli att dra en besvikelsens suck när jag steg in i den sjutton kvadratmeter lilla lägenheten. Det var litet, mörkt och alldeles själlöst. Precis som hela Studentbyn. Ungefär så tänkte jag. Hela jag ville bara springa därifrån och fly hela halva staden. Ändå stod jag kvar där i den lilla fyrkanten och lyckades med en icke existerande entusiasm krysta fram ett "så fint det är".

Tågresan hem tog en evighet.  I plågsam tystnad tittade jag ut på de vida slätterna samtidigt som en tår eller två trängde i ögonvrån. I min handväska brände nyckeln till det hem som jag absolut inte ville ha. Det var nyckeln till ett liv i en stad jag inte såg fram emot. Under en ganska lång tid den sommaren låtsades jag inte om den förbannade nyckeln eller den annalkande framtiden.

Fast tiden kommer oftast ikapp en var sig man vill det eller inte, så var även fallet för mig. När sommaren började lida mot sitt slut var jag tvungen att inse verkligheten. Motvilligt började jag packa ned mina tillhörigheter som skulle flytta med mig till Åbo. Och det var då någonstans i allt packande som jag fick nog utav melankolin och bitterheten. Jag tog ett beslut och sade till mig själv att ifall jag skall komma att bo i en liten lägenhet som den jag nu skall bo i ska den banne mig bli den mest bästa Henrietta lägenhet jag kan åstadkomma. Så jag gick på loppis, handlade pryttlar i pastellfärger, målade om stolar och tillsammans med min mor förvandlade vi ett bord till ett schackbräde. Dagen när jag flyttade hade jag samlat på mig allt sådant jag tycker om, ni vet rosa stekpannor, vimplar, tekoppar och dylikt.

Jag var fortfarande ledsen när jag inredde min lägenhet. Jag städade och pyntade men kände mig mest tom inombords. På en dörr klistrade jag upp fotografier och andra minnen ifrån Frankrike så att jag inte skulle glömma. Väggen skulle bli min minnesvägg bestämde jag mig.

I takt med att tiden gick kom jag att klistra upp flere bilder på väggen tillsammans med Frankrikesouvenirerna. Mina franska minnen kom att kompletteras av foton, biljetter och pamfletter ifrån staden jag hatade. Ibland fick jag även vykort ifrån andra delar av världen som givetvis tillärades en plats på väggen. Med tiden kom kvadraten jag bodde i att fyllas med skratt, gråt och minnen. Lägenheten och staden jag hatade hade blivit ett hem.  En dag skall jag flytta, det har jag bestämt, och då tar jag det schackrutiga bordet med mig. Fast tills den dagen kommer kan jag ju ha lite roligt och vackert på vägen tänker jag.


Rubriken är författad av Edith Södergran, "Rosor" heter dikten.