Sådant som inga blommor i världen kan bota

I torsdags hände återigen en sådan där sorglig sak som ingen vill att ska hända. Ni vet, en sådan sak när oskyldiga människor drabbas utav en ondska som splittrar och förstör utan att man kan göra någonting åt det. I torsdags var återigen mitt fina Frankrike drabbat men vi vet att det likväl kan vara Istanbul eller Bryssel.

Jag läser enorma tidningsrubriker, arga ledare och kolumner som påminner om att vi fortsättningsvis måste älska och inte tappa tron om mänskligheten. Jag skrollar igenom Instaföldet och möts utav bilder som uppmanar till att vi skall be för världen. Sedan läser jag några bloggar. Det är bloggerskor som emotionellt fördömer hatet och våldet vi fått uppleva under en så kort tid. Jag snyftar till.

Och det känns i luften. Det känns som om världen åter en gång har fått upp en gnista som kan leda till något större och farligare." Det är tur för mig att våldet känns så avlägset", tröstar jag mig med även ifall det låter dumt och inte blir mindre verkligt för det. Hjälplös fortsätter jag läsa tidningsartiklar och skriverier tills jag slutligen får nog.

Rosor är röda violer är blå. Svart är sorgens färg och grönt står för hopp så då letar jag efter en blomma med grönt skaft och svarta kronblad.


Bildkälla