🌻🌻🌻

Solrosor, solrosor, solrosfält. Fält på fält på fält på fält. Ett hav av tusentals strålande solar som breder ut sig och det var vackert. Jag var nitton år och levde mitt bästa liv i Schweiz. Det var junisommar och jag levde i vetskapen om att det liv jag levat under ett år bara varit till låns. Att jag snart skulle åka hem. Jag stod vid en vägkant och blickade ut över fält efter fält efter fält.
          Det var otroligt varmt den sommaren. Min hy var gyllenbrun, nästan solskadad. Precis som solrosorna på fälten längtade jag efter mera sol. "Jag står på sol, jag går på sol, vet av inget annat än sol." Jag ville ha sol och samtidigt vara stadigt förankrad i marken. "Kan en få båda delarna?", undrade jag. Hur utvecklas en om en sitter fast i sin kropp, gamla tankemönster, gamla städer, gamla rötter? Solrosor verkar ändå kunna växa upp mot himlen.
        Jag var nitton år och ville så mycket men kunde så lite kändes det som.Ville inte bli kvar på samma ställe. Ville allra mest vara en solros.