Solen hade börjat tina upp den frostbitna marken. Det var vår i luften och
snart var förskolan slut. Men inte riktigt än, några dagar hade vi fortfarande
kvar. Och som de flesta dagarna började även denna med att alla vi barn satte
oss på ett par bänkar, bildandes en cirkel, för den rutinmässiga morgonsamlingen.
Efter att vi hade sjungit någon eller några sånger var det dags för att se på
almanackan och klura ut dagens datum.
Jag har aldrig varit vidare bra på siffror. Inte då och inte idag men ge mig
lite tid och även jag lär mig. Tillbaka till förskolan. Ett barn brukade alltid
få titta på kalendern och säga vilken siffra som tillföll dagens dag.
Lyckligtvis hade aldrig det barnet varit jag. Tystlåten och inte så säker på
dessa siffror var jag inte orolig att jag skulle få äran att säga dagens datum.
När jag då plötsligt hörde mitt namn trodde jag att det inte kunde vara sant.
Dagisfröken förväntade sig att jag skulle berätta vilken siffra som tillföll
dagen. Kära någon, hur kunde jag ha varit så dum och tro att jag skulle få
slippa undan den uppgiften genom hela dagistiden?
*Tystnad*
Jag kunde inte dagens datum. Jag mindes inte gårdagens. Jag kände de andra
barnens blickar borra igenom mig och deras suckanden och fnissanden etsade sig
fast i mitt huvud. Jag fick panik.
*Tystnad*
”Jag vet inte”, lyckades jag till slut viska ur mig.
Dagisfröken tittade på mig och sade i sträng ton:” Snart börjar du skolan och så kan
du inte ens datumen”.
Jag satt tyst på min plats och försökte svälja bort tårarna som bara väntade
på att få strömma nedför mina kinder. Förödmjukad upprepade jag mitt tidigare
svar.
Ett annat barn kanske inte tagit dagisfrökens ord så hårt. Ett tredje barns
skulle kanske rentav ha börjat käfta emot. Men inte jag. Jag satt lydigt
på min plats och skämdes för min oklokhet när någon annan sade vilket datum det
var.
När jag skriver detta är det den tjugosjätte december.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar