Kvinnor att inspireras av

Vetenskapen  har bevisat att kollektiva trauman kan gå i arv. Intergenerationellt trauma tror jag det heter.  Och när man tänker efter låter det rätt logiskt. Om ett kollektiv upplever trauman och för vidare allt det jobbiga till nästa generation har ett kollektivt minne skapas med allt vad det innebär. 

Jag undrar om den kvinnliga könet bär på ett intergenerationellt trauma? Alla trauman  är givetvis inte budna till ett kön men jag tänker mig att det andra och tredje könet har drabbats hårt av sexuellt våld och alla typer av förtryck i tusentals år. Sådant måste väl lämna sina spår?

Och ibland blir vetskapen eller erfarenheten av det här för mycket. Jag blickar ofta bakåt för att kunna se framåt. Jag greppar efter förebilder, händelser, tankesätt och människor från det förflutna för att samla ork och mod. Kvinnors liv kan ju vara  fatalt olika men kanske vi ändå delar på någon kollektiv känsla av att vara kvinna i en värld där det vore enklare att inte vara det? Jag vill dela med mig av (typ) tre kvinnor jag läser och lär mig från.

 1. Vi börjar starkt med drottning Lovisa Ulrika. År 1744, När hon var 24 år, kom hon till Sverige för att gifta sig med den svenska kronprinsen Adolf Fredrik. År 1751 kunde hon titulera sig som Sveriges drottning.

Det här är en kvinna som visste sitt värde och som inte kompromissade bort det. Inte nog med att hon var kunglig. Hon kom från Preussen och hennes bror Kung Fredrik var en av Europas mäktigaste män. Kontrasten mellan lilla Sverige och storslagna Preussen måste ha varit stor. 

I Sverige vid den här tiden hade kungen lite politiskt makt. Istället låg den hos riksdagen mellan de två politiska partierna hattarna och mössorna. Nåväl, det passade inte en preussisk kunglighet som dessutom var politiskt intresserad. Medan kungen ägnade sig åt sin fritidssysselsättning svarvning (jag kan ha tagit dramatiska friheter här men han gillade faktiskt svarvning) planerade drottningen en statskupp år 1756 för att stärka kungaparets makt. Kuppen misslyckades.

Så vad kan man lära sig av Lovisa Ulrika? Kanske inte att man ska göra en statskupp när man är missnöjd men. Man kan lära sig att det är modigt att ta saken i egna händer om man vill åstadkomma en förändring och att en motgång inte behöver stoppa en. Även om drottningens statskupp misslyckades så fortsatte hon påverka i samhället. Hon ändrade taktik. Hon grundade till exempel Den kungliga vitterhetsakademin för att främja konsterna och vetenskaperna och hon byggde Drottningholmsteatern (alltså fatta, hon var den som importerade teater till Sverige!) och hon beskyddade konstnärer. Idag är hon känd för sin handlingskraft och sin vitterhet. Hon skapade kort och gott ett kulturellt arv till det svenska riket.  

Att ta med sig från Lovisa Ulrika: Du kommer möta stunder när du känner dig förminskad. Glöm inte ditt värde. Och när det ser ut som om du misslyckas tar du på dig din krona och försöker igen. Du får fler chanser till att skapa ditt imperium. Slay queen!

2. Det här exemplet är mer tematiskt. Jag vill skriva om kvinnorna som föll offer för häxprocesserna på Åland på 1660-talet. De var ungefär sex eller  sju styckna till antalet (källorna säger lite olika antal) och namnet på några offer är Karin Persdotter, Maria Nilsdotter och Lisbeta Per Skarps hustru.

Mannen som ledde häxprocesserna hette Nils Psilander. Han hade fått högklassig undervisning från en av den tidens mest framstående universitetsstäder, det vill säga Dorpat. Psilander såg det som sin livsuppgift att rensa Åland från samröre med Satan. Man kan kort och gott säga att han lyckades i sitt uppdrag. I relation till den åländska befolkningens storlek räknas Psilanders verk som en av Sveriges mest effektiva avrättningar av trolldomsanklagade kvinnor. Kort efteråt blev Psilander blev mycket respekterad för sin gärning  och de åländska häxprocesserna kom att bli en förebild för övriga processer i det svenska riket.

Så vad kan vi lära oss av de åländska kvinnorna som anklagades och dömdes för häxkonster? Alla förutsättningar var emot de här kvinnorna. Det sista de hade kvar var sitt ord. När kvinnorna stegade fram för att halshuggas lär de ha sagt "Min oskuld skall förbli uppenbar". De skulle få rätt i det här.

Att ta med sig från det här: När allt är kört finns en förtröstan om att sanningen förr eller senare gör dig rättvis. Dagens historiker beskriver Psilander som en av Nordens största sadister medan de åländska kvinnornas oskuld har blivit uppenbar. Om du står på rätt sida av historien så är allt väl. You'll be fine girl!

3. De som känner mig vet varför jag skriver om nästa kvinna. Det är ingen mindre än Olympe de Gouges Jag ska hålla mig ganska kort eftersom jag skrivit om henne tidigare i ett tidigare inlägg. de Gouges var en fransk upplysningstänkare från 1700-talet. Och hon slog underifrån.

Hon levde i ett samhälle med strikta sociala koder. Hon hade inte någon märkvrdig bakgrund. Ändå lyckads hon göra sin röst hörd. Hon använde sitt intellekt för att skriva om samhällets orättvisor. Hon tog till exmepel ställning mot slaveriet och pratade för kvinnors och barns rättigheter. Som en naturlig följd av detta miste hon sitt huvud under franska revolutionen. Hennes brott? För okvinnlig. Typiskt. 

Att ta med sig från de Gouges: Strunta i hurudan social bakgrund du har. Har du något att säga så säg det. Ord är makt. Väss pennan och skriv. Gå ut och tala. Använd dina politiska rättigheter. de Gouges sade att "Om en kvinna har rätt att bestiga schavotten (stället där man halshuggs) så måste hon ha rätt att till talarstolen". På modern svenska: Om en kvinna har skyldigheter måste hon ha rättigheter. de Gouges var redo att avrättas för kampen för kvinnors rättigheter, schabbla inte bort dem. Låt dig inte tystas.

Summering. Meningen med det här inlägget är inte att sätta de här kvinnorna på en ouppnåelig pidestal. Skulle jag möta Lovisa Ulrika hade hon antagligen inte bevärdigat mig med en blick, oadlig som jag är. Det tål att komma ihåg att mina inspirationskvinnor hade helt andra levnadspremisser än mig. 

Likväl delar vi erfarenheten av något typ av strukturellt förtyck.  Att vara född i en kvinnokropp innebär ibland (ganska ofta) att du får arbeta extra hårt för att uppnå dina mål eller helt enkelt för att överleva (fråga kvinnorna i Afghanistan!).  De här kvinnorna visade att de är okej att reagera på sin omgivning och de omsatte sin ilska i texter, politiska handlingar och ord. De och vi har rätt att vara arga, synas, höras och ryta ifrån. Det är det viktigaste jag tar med mig från dem.

 

Bilderna kommer från Wikimedia Commons. 

Så blev det äntligen juni

Sensommaren är min favorittid på året. Det låter klyschigt men den bjuder på så mycket förhoppningar. Lässtunder i skuggan, gelato och iste på en terrass. Och det är så grönt. Jag älskar grönskan. Speciellt när den ännu är sådär ljusgrön och blommorna inte ännu helt slått ut. 

Från vårt fönster här hemma har jag kunnat följa med när ett träd av okänd art blommar. Jag brukar ligga i soffan och bara kolla ut genom fönstret på trädet. Små vita blommor har det. Eller hade det. Det har blivit juni och trädet har blommat ut. Underbart är kort. Men kikar man in på bakgården blommar istället syrenerna. Livets förgänglighet antar jag. Ibland önskar jag ändå att blommorna kunde få vara lite längre. 

I år har jag längtat till senvåren och den tidiga sommaren extra mycket. Nu är den äntligen här. Nu kan jag pusta ut. Det har varit en lång vinter. Jag vädrar förändring till sensommaren och hösten. Men för en liten stund, i detta nu, ska jag bara se på grönskan och dricka iste.

Förtydligande: Trädet på bilden är ett träd på Åland. Inte det som jag ser från vårt fönster. Har ingen bild på det.

"Får jag fresta med lite bubbel, macarons och pärlor?"

På möhippan gjorde vi pärlarmband. Jag har ännu en massa pärlor kvar i små askar. Anna Sofia, som kom senare till möhippan, missade pärlandet men vi ordnade bot på det i fredgas. Pärlorna kom fram  lika snabbt som bubblet och macaronsen. Mitt pärlande har kanske gått lite överstyr. Jag har gjort totalt åtta armband nu.

Att ta på sig armbanden känns både hemvant och ovant. Jag är med om en trendföränding igen. Efter att ha levt i bijouteriernas tidsålder (inte 1980-talet utan 2010-talet) har jag precis som alla andra millenialer varit sparsam med smycken de senaste åren. Ett smäckert halsband i guld eller små pärlörhängen har varit allt. Ibland ett par statement-örhängen på fest. Diskretionen kändes nödvändig efter att jag år 2013 hade ungefär sju armband på mig till vardags. Det blev för mycket av det goda helt enkelt under mina tonår.

Vi är konstiga flockvarelser ändå vi människor. Nu ser jag bijouterierna igen i butiken och på människor. Nu pärlar jag egna armband. Och om jag var lite tveksam i början har tveksamheten sakta bytts ut till en acceptans till ett nostalgisk gillande. Jag har inte sju armband på mig längre men tre kan jag ha. Vi ser hur länge den här trenden håller i sig. 

Som den fashionista jag är ska jag även presentera mina pärarmband anno 2026. Om man skrollar tillbaka i arkivet i den här bloggen hittar man säkert bilder på mina armband från 2013 och 2014 också.

 

Det stora armbandet var riktgivande här. Den här trion kallar jag för bröllopskollektionen. 

Så kom den danska designsnäckan till nytta. Här har vi semesterkollektionen.  Har ju själv aldrig varit på strandsemester (om inte en natt på det danska badhotellet räknas men det var så blåsigt att jag inte vågade bada) men om jag någon gång hittar mig själv på en sådan så tar jag med armbanden. I övrigt är nog de här armbanden lite för bohema för mig. Ska kolla om någon vill ha dem. 

 

 Det gula armbandet har jag köpt på naturhistoriska museet i Köpenhamn och jag ville göra ett brunt som matchar med det.  

Det här är mina nyaste armband. Färska från i fredags. De får kanske heta den eleganta kollektionen. 

 

 

 

Poetisk verklighet

Och nu kära läsare följer ett gott råd. Om du har vägarna förbi museet Villa Gyllenberg tycker jag du ska gå dit. Om du inte egentligen har vägarna förbi museet men ändå skulle ha en ledig, låt oss säga, söndagseftermiddag tycker jag också du ska ta dig besväret att gå dit. Väl där möts du av en behahlig ,charmerande, elegant, intagande, angenäm och vacker utställning. 

 

Du har ännu tid, utställningen pågår nämligen hela sommaren 2026. Det här är en utställning som bjuder på variation. Du få se allt från möbler till klänningar till målningar till museets trädgård. Och allt är så stilfullt elegant och romantiskt. Tänk pasteller, blommor, drömmar och Downtown Abbey. 

Utställningen är lite av ett giftermål mellan det franska och det finska under 1920-1940-talet (intressant kombo, jag vet). Under den här tidsperioden växte det fram en  fransk postimpressionistik konströrelse som inspirerades av romantiska och historiska motiv. Konststilen hittade till och med sin väg även till det kalla nord. Och just nu har deras verk, tillsammans med franska sådana, fått en chans att skina på Villa Gyllenberg. Tänk ändå att det funnits finländska romantiker!

 

Mycket av de här konstnärernas verk var figurativa, det vill säga de avbildade igenkännbara motiv såsom människor och djur. Det här porträttet är så vackert. Det är målat av den franska konstnären Marie Laurencin 1928 och bär det rättframma namnet Porträtt av ung kvinna. Önskar jag var så sval som kvinnan på porträttet men vägen dit är lång. Om någon mot förmodan skulle få för sig att måla ett porträtt av mig så borde jag sitta på soffan med chips i famnen om man vill det ska vara verklighetstroget.

 

Och nu kommer vi till det lite Downtown Abbiga. Se på dessa franska skapelser. Det är klänningar som går under namnet robe de style. De vida höfterna är en historisk referens till det franska 1700-talsmodet (tänk Marie Antoinette!). Den här typen av klänning slog främst igenom som brud eller aftonklänning. Fint så det förslår om du frågar mig.

Nu kan jag nog inte visa fler bilder från utställningen utan resten får ni se själva. 

 

  

Jag utvärderar presidentparets avlagda möbler

Rikets president och presidentfru har rensat bland möblerna. Följden blev att presidentens kansli säljer möblerna som inte höll måttet på auktion. Ta det lugnt, jag har gått igenom grejerna och plockat ut godbitarna och de mindre goda bitarna åt er så att ni kan inspireras. Spoiler alert. Det är mycket Artek på hemsidan men inte i detta inlägg. Var även beredda på att ni får betala lite extra för den presidentiella  proveniensen. 

Auktionen håller på till första juni så om ni hittar något intressant är det fritt fram att buda.  På den här hemsidan finns hela utbudet https://kiertonet.fi/myyjat/tasavallan-presidentin-kanslia?page=3.

Ett konsolbord i rokokostil. Den här lilla godbiten hade ju lätt förgyllt vilket hem som helst. Kanske lite dyrt med tanke på den väldigt tydliga patinan. I skrivande stund går den för 200 euro. Min svärmor och jag är även lite osäkra på om det verkligen är rokoko, det vill säga 1700-tal. Med tanke på att presidentslottet inreddes interiörsmässigt någon gång mellan 1830-1840 (källa: Min mycket belästa svärmor) verkar det mer rimligt att det är nyrokoko (1800-talet framåt). Hur som haver är det fint. Och italienskt. Det brukar gå lite hand i hand det där.

 

Om den antika stilen inte är er grej finns här även ett halvbord från Artek. Och eftersom det är Artek går det i skrivande stund för 300 euro. Ni väljer ju själva men ta (ny?)rokokobordet om ni har möjlighet. Såna här Artekbord finns ju överallt.

 

Det här Artekbordet är lite mer intressant. Väldigt vackra ben. Därför får man just nu betala 740 euro för det. Inget kap. Vi går vidare.

 

 

 Matbord för 80 euro. JA.

 

Artekfåtölj, modell nummer 406. Designad av Alvar Aalto 1939. Kan väl i skrivande stund betraktas som ett litet kap när den går för 880 euro men mer skulle jag inte betala för den. En ny går för en tusing eller två. Finns även i svart på auktionen. 

Fun fact om stolmodellen. Ser ni att det egentligen är en stol som är avklädd sin stoppning så att bara sadelgjordarna är kvar? Idén till den här designen kom ursprungligen från den svenska snickaren Bruno Mathson. Hans stol Gräshoppan som lanserades 1931 var en kombination av nyskapande och ekonomi. Som en följd utav den ekonomiska depressionen ville han göra en stol som var både ergonomisk och ekonomisk. Resultate blev en stol i böjt trä utan stoppning. Till en början var det få som gillade stolen och den uppskattades främst av folk som ansågs radikala i designvärlden. Men tiden hade sin gång och idag är den en designklassiker. Lite ironiskt kämpade Mathson för att få ner priset på stolen men idag är den låt oss säga skitdyr. 

Om ni frågar mig föredrar jag Mathsons sadelstol framom Aaltos (googla den!). Jag tror ni har räknat ut vad jag känner för Artek vid det här laget.

 

Litet bord, 60 euro. Mycket fint. Finns även små nattduksbord i liknande stil i liknande prisklass. Passa på. 

En Emmastol är en mindre, stoppad fåtölj. Den har ofta rund rygg med knappar samt låga armstöd (om den har några). Här är en söt Emmastol för 180 euro.

 

 

 Vitrinskåp, 830 euro. Man kan inte ha för vimycket trinskåp hörni.

 

Sådärja, det var mina utvalda bitar från auktionen. Sedan finns det ju en del gymutrustning  men jag är inte den som tänker buda på intorkat svett. Inte ens som det är presidentsvett. Eller kanske speciellt inte om det är presidentsvett i ärlighetens namn. Tack men nej tack! 

 

Om ni tycker det här med möbler och design är intressant tipsar jag slutligen om en dokumentär som finns på Arenan nu. Den heter Nordisk design - en kärlekshistoria. I fem delar får man en crush course i nordiska designklassiker. Bra för den som vill utöka sin baskunskap i ämnet (typ jag). 

Triss i filmer

Jag har sett ovanligt mycket film den senaste tiden. Och med ovanligt mycket menar jag att jag sett tre filmer på bio inom loppet av två månader. Det är rätt mycket för att vara mig. Här kommer mina recensioner

Hamnet

Hamnet är en amerikansk film som är regisserad av Chloé Zhao. Filmen baseras på romanen Hamnet av Maggie O'Farrell. Både film och roman är en fri och romantisk tolkning av Agnes och William Shakespears familjeliv. I huvudfokus för handlingen står hanteringen av förlusten av sonen Hamnet. Föräldrarnas sorg tar sig uttryck på två skilda sätt vilket prövar deras relation. Jag tycker om att det är Agnes framom William som fått mest utrymme i filmen.

Det här är en film där relationerna och känslorna för handlingen framåt. Detta tar sig uttryck i naturbilder samt stilla scener. Jag gillar oftast inte amerikanska filmer. I'm artsy like that men den här var vackert lågmäld och rörande. Ta med näsdukarna. Vill även ge en eloge att Jessie Buckley som tolkade Agnes. 

Primavera

Det är tidigt 1700-tal. På ett barnhem för föräldralösa flickebarn drillas de mest begåvade barnen i musik. Den tjugoåriga Cecilia är speciellt begåvad och utnämns till första violinist av deras lärare Vivaldi. Jepp, det är den Vivaldi. Under delar av sitt liv försörjde han sig faktiskt som musiklärare i ett dylikt barnhem. Det här är en uppdiktad berättelse men de historiska ramarna är mer eller mindre sanna.

Vivaldi i all ära men i den här filmen får man följa Cecilias både inre och yttre kamper. Dels kämpar hon för rätten att musicera framom att gifta sig. Dels handskas hon med sina inre känslor av rotlöshet. Genom filmens gång försöker hon acceptera att hennes mamma aldrig kom för att hämta henne från barnhemmet.

Primavera är en italiensk produktion av Damiano Michieletto. Det är hjärtskärande, det är poetiskt. Det är musik. En av årets hittills bästa filmupplevelser.

 Djävulen bär Prada 2

Anne Hatheway och Meryl Streep gör comeback i  David Frankels Djävulen bär Prada 2. Och djävulen bär onekligen Prada den här gången också men nu är hon äldre och mer sårbar i en värld där citat "Folk scrollar genom modereortagen medan de är på toaletten". 

Jag håller mig kort. Filmen är spretig (vad är egentligen huvudfokuset?), fullproppad med skämt samt referenser till den första filmen. Det är feelgood för alla nostalgiker som gillade den första filmen. Ibland behövs sådant också.

Till minne av någon jag håller kär

Luften är tung i Helsingfors idag. Väderleksrapporten skvallrar om regn. Man bara väntar och väntar på att den första droppen ska falla. Men luften har varit tung på ett annat sätt också idag. Med begravningar kommer ett sorgmod det inte går att sätta ord på. Idag har jag sagt farväl till en mycket kär person. Nedan är ett tal jag skrev till hennes minnesstund. Ta hand om er.

Det var ett soligt Helsingfors. Jag var nyinflyttad och full av förväntan. Full av nyfikenhet. Solen gassade när jag sprang gata upp, gata ner i stan. Iband sprang jag upp till dig i din lägenhet i Tölö. Solen sken in i den också och dörren stod öppen. 

Jag kommer ihåg första gången jag kikade in hos dig. Du var så liten men så värdig. Du plockade fram teservisen och jag bar den in till salongen. Vi drack vårt te och knaprade på kexen som preciöst placerats på serveringsfatet. Servetterna var blommiga. Dem hade du fått skickade till dig av en väninna från Tyskland. Vi pratade en del om de där lite exklusiva servetterna. De verkade göra dig glad.

Ute fortsatte sommarstaden att vina av liv och jag hade också bråttom att leva. Men hos dig hade man inte bråttom. Vi satt i din lägenhet och sipprade på vårt te. Du pratade mycket och jag lyssnade och ställde några frågor. Jag tänkte ofta att om man varit så länge på jorden som du varit så har man rätt att prata av sig och jag hade inga problem med att lyssna. 

Tekopparna fylldes med mera innehåll och det gjorde våra samtal också. Vi upptäckte ganska snart att vi hade gemensamma intressen i koppar, fat, formgivare, konst, bakverk (vilka kommer från Tyskland och vilka från Sankt Peterburg?), 30-åriga kriget, stora nordiska kriget och att lite allmänt skvallra om så kallade släkthemligheter. We listen and we judge. Du hade en dramatisk touch på ditt narrativ. Det fick mig att småle. Du berättade också om hur det var att studera arkitektur som ung kvinna i Helsingfors och du berättade om ditt liv i Tyskland, både det svåra och det bra."Jag fick det här hårspännet av mitt barnbarn i julklapp. Hon hjälper människor för hon är sjuksköterska" sade du med stolthet i rösten en gång. Du hann göra så mycket i ditt liv och du var så modig. Så modig, snäll och stolt över dina nära. 

En gång när det vankades fest hos en väninna kläckte jag ur mig vid väninnans dörrgavel att det var en ynnest att få sammanstråla denna afton. Rasmus sade att jag låter precis som hans farmor. Jag kände mig stolt inombords. Jag har alltid sett upp till dig och jag tänker att jag nog vill bli lite som du om jag blir gammal. Håret finkammat och kexen framdukade. Värdigt, vackert och lite sassigt. Det var en ynnest att få känna dig i ungefär tio år. Resten av mina år ska jag sakna dig och minnas dig. Tack för våra pratstunder. Jag hoppas vi får dricka te tillsammans igen.