Barndom i en plastbit

När man drar på sig gummistövlarna (svarta, lagom fina) och sticker näsan utanför dörren kan man råka få syn på en gul plastbit mitt bland resterna av sommarens blomster. När man tittar lite närmare ser man att biten är en (nästan) fastfrusen bil. När man tänker efter inser man att bilen är en gammal vän. Så drar man på smilbanden och tänker lite på barndomen. Sedan strosar man vidare.
Kvar blir bilen. Bedagad och bortglömd. Ensam och övergiven. Ibland skulle jag vilja backa tillbaka tiden.