Den inre döden

Vi kan låtsas att vi inte har påverkats av dem. Att vi är så  självsäkra att har så himla gott självförtroende att vi inte bryr oss om dem. Men då ljuger åtminstone jag.
      Jag pratar givetvis om de nedrans weheartitbilderna och liknande. Eller skönhetsideal som det heter i officiella sammanhang. Innan någon kommer och säger att alla har rätt till att göra vad de vill med sin kropp och att jag antagligen är en avundsjuk soffpotatis skall jag påpeka något. Jag är inte ute efter att döma människor med en hälsosam livsstil. Tvärtom att träna och hålla på är bra, heja, heja!
      Vad jag skall tala om är döden. Bilderna av vältränade brunbrända 1.75 centimeters pinnsmala kroppar med ansiktet för alltid fastnade i ett duckface-uttryck. Den inre döden. Jag kan inte låta bli att bli smått arg när jag ser dessa bilder. Vad jag ser är en människan har offrat sitt själsliga liv till förmån för ett polerat och perfekt yttre. Vi lever i en värld där komplimangen "vad snygg du är" är synonymt med att du är en bra människa. Det ter sig faktiskt som om det inte längre spelar någon roll vad du tänker eller känner, såvida du inte ser bra ut då. Då är det okej. Fast du behöver inte tänka och känna som sagt. Det viktiga är hur du ser ut, förstått?
      Att påpeka att insidan är det vackraste hos en människa är så klichéartat att jag nästan skäms när jag skriver detta. Trots det verkar det som om människan inte riktigt ännu verkar förstå innebörden av uttrycket.
      Och jag erkänner att jag känner mig smått avundsjuk och eländig när jag ramlar över alla bilder som media väller utav. Fast sedan inser jag en sak, jag har en själ. Det borde räcka som människovärde.