Du får vara ledsen (och glad och allt däremellan)

Jag är inte riktigt mig själv just nu. Jag oroar,gruvar och tänker alldeles för mycket. Jag försöker spotta ur mig skojfriska inlägg men i slutändan blir de bara skräp. Och jag skäms. Jag skäms för att bloggen står tom. För att folk kan börja undra om min mentala hälsa är svag ifall jag skriver om hur jag mår.
Och då blir jag arg. En människa kan inte vara extremt lycklig jämt (kanske finns sådana, hur fantastiskt vore inte det?) och jag är en människa. Missförstå mig inte, jag är inte deprimerad. Jag skrattar är glad och lever MEN just i detta nu har jag så mycket att tänka på att livet är lite mer kaotiskt än det var för t.ex. ett år sedan.
De som säger att de bloggar om endast roliga saker för att de vill sprida glädje tänker fint. Jag vill också bidra med mitt strå till stacken i den kategorin MEN jag vill också vara en människa. Jag vill skriva från hjärtat, alltid. Och mitt hjärta är ibland förskräckligt lycligt och ibland gräver jag ned mig  i djupa (ibland mindre djupa) frågor.
Min blogg heter "C'est la vie", den engelska motsvarigheten lyder under namnet "that's life" (vill man vara riktigt radikal kan man översätta det till " shit happens", så radikal är jag dock inte). Jag valde att döpa den till det p.g.a. av en orsak. Jag ville blogga om saker som hör till livet. Både tråkiga och roliga.

"Ingen tycker om de där 'tycksyndommigstatusarna' på Facebook"

Det här är min blogg. Inte Facebook. Jag skriver inte för sympatier. Jag skriver för att skriva.