Hösten

*Hösten skrev jag hemma i Finland när det började mörkna om kvällarna. Den är smått överdriven men jag ville skriva något lite mer mot prosa. Länge leve ordet, typ.*

Jag gillar inte hösten. Nej, jag gillar faktiskt inte alls hösten.

Det som för många andra anses vara värmeljus, myspys, stickade tröjor, skolstart och kanske till och med en nystart är något helt annat för mig. När jag hör ordet höst tänker jag på slutet. Slutet på något gott.

För när de vissna löven faller ned fylls mitt hjärta av nostalgisk sorg och jag tänker på en period vars hjärta pulserade för en kort tid sedan. Jag tänker på när löven, gröna och ståtliga, vajade som kronor på trädens armar. "Se på oss, så bekymmersfria, så lyckliga!", tycktes de ropa. Nu pratar de inte längre. Som ett hån mot det bekymmersfria livet blåser höstkylan ned dem till marken. Kylan kryper in under mitt skinn och jag försöker ruska av mig den men det går inte.

Fakta säger att människan  anpassar sig till nya situationer. Jag är en människa, alltså är jag anpassningsbar! Även jag kommer köpa en kofta i någon jordnära nyans och jag kommer vira in mig i en filt och läsa en bok i skenet av några värmeljus. Jag finner mig i mitt öde och har det mysigt.

Fast jag säger inte åt någon hur mycket tröjan sticks. Och när jag skall vända blad i boken kommer jag på mig själv med att titta ut genom fönstret. Jag tittar på det tomma höstmörkret vars enda löfte tycks vara vintern.

Så när blomknopparna återigen spricker upp och solen övervinner mörkret påminns jag om varför jag lever.