Virrvarr av menigsfullhet och rubrikletande

Jag vill skriva ett inlägg med lite större mening. Det skall bli ett inlägg som diskuterar viktiga och centrala ämnen i ett människoliv utan att det blir för kliché. Inlägget skall, utan att kritisera hela mänskligheten, påminna alla och envar om allt det fantastiska som finns runtomkring en.

Ja det krigas för fullt på jorden. Ja, det finns troligtvis en och annan skitstövel och psykopat runt någon husknut men ändå. Lika mycket som det finns ondska finns det godhet. Kanske att det inte alltid behöver inte vara ”nu skall jag rädda världen godhet”, kanske att det duger lika bra med ”nu skall jag öppna dörren för en främling godhet”? Att få ett vänligt leende av någon för att en inte smällde igen dörren kan vara smått fantatikst. Det är här som jag börjar fundera på att byta stycke och det gör jag.

Retorisk fråga: Har ni tänkt på naturen? Det är klart att ni har någongång. När jag var liten tänkte och facinerades jag mycket av den. Jag frågade mig varför gräset var grönt, om fåglar kunde vara höjdrädda och hur molnen smakade. När jag blev äldre slutade jag att fråga. Vetenskapen hade några svar, förnuftet dödade de resterande frågorna och kvar blev vanan. Jag blev van med grönt gräs. Det är ingenting märkvärdigt med gräs liksom. Det är nu jag knyter ihop detta stycke med det första genom att påpeka att det faktum att gräset är grönt är smått fantatsikt! Vi tenderar bara att glömma bort sådana viktiga saker ibland eftersom att vi har annat ännu viktigare för oss.

Kommer på en lämplig rubrik och skriver ned den. Raderar den, alldeles för dålig.

Det är nu slutklämmen borde träda fram. Jag läser igenom vad jag skrivit och suckar över att det blev ganska mycket touché iallafall. ”Skitsamma, kliché kan också vara bra ibland”, tänker jag och trycker på publicera.

Sedan suckar jag och kommer på att jag inte skrev någon ny rubrik. Hittar på en snabbt och publicerar igen.