C'est la vie blir påmind om sin finländskhet

Rent instinktivt kurar jag ihop axlarna och sänker blicken mot marken. Och i det ögonblicket när jag vet att jag kommer passera de mötande människorna på vägen börjar jag skynda på stegen. Mitt mål är att så osynligt som möjligt passera främlingarna så att vi båda kan slappna av. Om några sekunder är mitt uppdrag slutfört, endast några steg till.
 Då hör jag ett hastigt "Bonjour!" och jag vaknar upp ur min dvala av beslutsamhet. "Just det ja, jag är inte i Finland just nu", tänker jag. " I Frankrike är främlingskulturen aningen hövligare än hemmavid och det hör till god sed att hälsa på mötesgående (när det är möjligt då)". Ur min mun hörs ett litet "Bonjour!" och för en kort stund skäms och bannas jag över min klumpiga höviskhet. Sedan går jag och livet vidare. Det kommer fler främlingar att hälsa på.


P.S. När jag skriver detta är jag utomhus och i bakgrunden skymtar Mont Blanc. Jag dör lite inombords. D.S.