Vi skulle kunna sitta på ett utecafé
i Paris morgongryning. Du sipprar på din alldeles för varma café
au lait och jag skulle ta en tugga av croissanten du har beställt åt
mig, för du vet hur mycket jag tycker om criossanter. Vi tittar på
alla människor som skyndar förbi och vi skulle fundera vad de
tänker på, vem de är och var de kommer ifrån. Du frågar vart jag
tror den surmulna damen med den lilla pudeln är på väg och jag
säger att jag inte vet. Din blick genomskådar mig och jag vet att
du vet att det inte alls är det svar som rör sig i mitt huvud. Vårt
tysta samförstånd är det jag tycker så mycket om med oss. Du ger
mig ett snett leende och suckar teatralsikt över mitt enfaldiga
svar.
Sedan plockar du fram din naggkantade
diktsamling som du alltid bär med dig i ryggväskan. På måfå slår
du upp en sida och med stor dramatik läser du den första strofen.
Människorna, som liksom oss, hittat till caféet stirrar. Jag
skrattar förnärmat och när du inte ser rycker jag som hastigast åt
mig boken och knuffar dig lite lätt på axeln. Sedan bläddrar jag
fram till sidan där den nyss lästa dikten finns och fortsätter
högläsningn därifrån du slutade. Jag nästan viskar fram orden.
Vi är olika på det sättet du och jag. Du är orädd och bryr dig
inte om vad andra tycker. Andra människors undrande-eller ibland
förebrående- blickar bekommer dig inte alls. Jag sneglar däremot
alltid åt sidan för att försäkra mig om att ingen tittar. Det
känns bäst så.
Människorna på caféet kommer och går
men vi sitter kvar. Ibland säger vi ingenting men för det mesta
diskuterar vi lyrik eller meningen med livet. Under hela den här
tiden släpper du aldrig taget om min hand. Inte äns när jag säger
att Picasso är överskattad.
Men vi sitter inte på något parisiskt café och det är för att du inte finns. Inte längre i alla fall, inte som jag minns dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar