Om julafton och att vara tolv

De var skamfilade de där skridskorna. De en gång vita skorna hade antagit en mer grånande färg och skosnörenas ändor var mest bara en hop fransar som växte sig större och större. Molokna hängde de på en krok i källaren i väntan på att få användas. Och det hände sig rätt ofta att skridskobladen fick glida över isen ty hur mycket denna tolvåring än avskydde sina skridskor tyckte tolvåringen mer om att skrinna.

Och det var inte det faktum att skorna var något slitna som var roten till problemet, inte egentligen. Källan gick att finna i färgen, formen och modellen. Det var flickskridskor. Prima ballerina skor som man inte skulle äga ifall man frågade vilken klasskompis som helst! Det spelade ingen roll att flickan i smyg tyckte ganska mycket om sina skridskor, ifall hon var tvungen att bära dem under en till gymnastiklektion, när alla andra susade fram på i ishockeyskor, skulle hon få skämma ut sig för resten av livet. Det var det hon trodde i alla fall- en tolvårings logik om du frågar mig.

Den julen önskade hon sig ett par RIKTIGA skridskor i julklapp, sådana som var svarta och man kunde spela ishockey med (även om hon inte tyckte om den sporten). Just ett sådant par fick hon också. De gamla fjuttskorna glömdes bort och under jullovet tränade flickan upp den nya tekniken att skrinna. Det var lite ovant och svårt, speciellt när taggarna där framme saknades, men oooh vad det skulle betala sig i slutändan när hon dök upp på skridskobanan med ett par skor som alla andra också hade.Och kanske att skorna hjälpte henne  att känna sig mindre som den fjuttiga ankungen när jullovet var över. Kanske att hennes strävan till acceptans stillats en aning genom dessa skridskor, kanske ,kanske ,kanske.

En gång skulle barnen i skolan skrinna baklänges över rinken. Flickan kände ett flow och skrattade och var glad. Så glad att hon glömde bort att skorna saknade taggar där framme. DUNS och hon föll framlänges. Efter en stunds kännande ifall hon var vid medvetande steg hon upp och meddelade klasskamraterna och läraren att hon mådde bra, allt var okej. Genom vännernas skräckslagna påpekningar såg hon ned på isen som sakta färgades röd och så försökte hon förtvivlat känna efter sin näsa. Var var den?

Den eftermiddagen bestod av en näsa som inte kändes av, ispåsar, en värkande näsa, lärare som förtvivlat försökte fixa situationen, en svullen näsa, ohejdade tårar och en mammas tröstande famn. Det sistnämnda var den bästa delen.

Jag tänker inte så mycket på min lite sneda näsa längre, bara ibland när det gör lite extra ont ifall jag råkar slå till den. Vad jag däremot tänker på är julen. När jag kommer hem till jul vill jag skrinna. Kanske att jag tar och önskar mig ett par nya skridskor till present, ett par vita sådana?

 

Translation: About beeing twelve and falling on your nose while ice-skating. Yeah and I am coming home for christmas.