Det var något festligt i luften. Det kunde mina svarta lackskor och rödrutiga klänning skvallra om. Där ute lyste iskall snö upp den svarta vinternatten och jag kunde inte förstå varför jag tilläts gå omkring med endast ett par små nätta skor en kväll som denna. Och så var det alla människor. Var kom de ifrån egentligen? Överallt omkring mig hördes prat och skratt. Sorlet tog över lokalen och det gjorde mig lite rädd. Jag ville inte släppa taget om min mammas hand så det gjorde jag inte.
Vi trängde hos fram genom folksamlingen och kom fram till en man. Fast man var kanske inte de rätta ordet. I mina ögon såg han ut som en gigantisk jätte. Jag visste inte vem det var men han såg bekant ut på något sätt. Någon en kunde lita på i detta hav av okända människor. Men inte för det blev jag lite orolig när han lyfte upp mig med sina stora händer. Där var jag i hans famn och blickade skrämt mot min mamma. Hon log. Mannens hade en lavendellila slips som var så vacker. På den fanns ett smycke som jag fann fruktansvärt intressant. Det var så intressant att jag glömde bort att vara rädd.
Efter ett tag fick jag i alla fall komma ned på fast mark igen och kvällen fortsatte. Vad en julfest var hade jag ingen aning om då men jag skulle komma att gå på- och medverka- i flera sådana. Och min morfar skulle jag också få träffa mera.
Kommer ni ihåg Cormac?
Ännu ett sånt där vackert inlägg som det med mommo! H sluta! Vill du att jag ska gråta ihjäl mig?!
SvaraRadera