Sylvassa regndroppar bombarderar mig när jag går ut. Jag hinner inte så mycket som att säga hejdå till Jeaninne innan jag blir alldeles genomvåt där ute på trottoaren. Plask, plask låter det om mina skor som förgäves försöker undvika vattenpölarna på marken. Det är inte långt till parkeringen men jag kan redan känna smärtan i min mage tillta lika fort som regndropparna och jag har inget paraply.
Jag skulle kunna vänta ut regnet som resten av stadens invånare verkar göra. Nyfikna ögon iakttar mig när de ser en dyblöt och huttrande filur skynda förbi i regnet. Om jag inte hade så bråttom skulle jag också kunna stå under ett tak eller
en trapp precis som dem och bekymmersfritt se på när vädret skriker och gormar men jag kan inte, ty jag måste hem innan det onda i min mage blir värre. Och även ifall mina tårar blandas med regnet tycker jag inte synd om migsjälv för jag vet att allt blir bra så småningom. Har jag tur torde proven som jag tagit hos doktorn vara
klara om en vecka och sådant är ju bra. En vecka av ovisshet och litet ont klarar jag av.
För det är inte synd om mig när jag dyngsur kliver in genom ytterdörren till mitt hem litet senare. Det är inte synd om mig när jag glatt hälsar på mina föräldrar och berättar om mitt äventyr i staden. När ingen ser trappar jag upp till mitt rum, stänger dörren efter mig och kryper ihop till en liten boll på min säng. ”Nu kan du få tycke lite synd om
mig”, tänker jag.
Imorgon är det midsommar. Den skall jag spendera ensam på mitt rum med magont. Filmtips mottages gärna.
Imorgon är det midsommar. Den skall jag spendera ensam på mitt rum med magont. Filmtips mottages gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar