"Verkligheten svider, överträffar ändå dikten"

Har ni tänkt på hur många människor man kan möta under en ynka dag, förutsatt att man inte bor i ett litet hus på prärien som jag då? Ifall man låtsas att man är ute på stan, hur många ansikten får man inte syn på då? Har ni då tänkt vidare? För liksom hur många människor kommer man inte träffa under en hel livstid? Jag pratar korta möten, djupa relationer och flyktiga bekantskaper. Är det inte litet häftigt så många ansikten som kommer passera i ens liv utan att man lägger någon större vikt vid det?

Och ifall ni inte har reflekterat över detta kan ni vara alldeles lugna för jag har ägnat litet tankeverksamhet åt saken, eller inte saken utan alla dessa människor. För jag kan inte sluta att tänka på hur unik varje liten människoskrutt är. Hur duktiga de är. Det finns så många människor som kan konversera, briljera, problematisera och spatsera på ett alldeles ypperligt sätt. Sedan finns det de som är vackra, beresta och målmedvetna. Alltså hela jorden är en enda soppa av egenskaper ju!

Och mitt i denna soppa finns jag någonstans. Där går jag på en liten gata med min vita basker på huvudet och vet inte bättre. Det går inte att hjälpas att man känner sig lite ynklig och lite maktlös ibland. Ni vet, andras gåvor missunnar jag inte men under dåliga dagar kan jag inte låta bli att bli lite småsur på hon som stirrar tillbaka på mig i spegelbilden. Det är ingen Edith Södergran, kommundirektör eller balettdansös som möter min blick.

Nej, det är bara jag där i spegeln, en simpel Henrietta. En sådan som gått kurser i historia, köpt ett par skor som blänker och skickar snapchats som antagligen bara hon tycker är svinroliga. Det är en sådan människa som äter alldeles för mycket godis, aldrig kan sitta still utan vill bara sjunga och dansa. En liten virrpanna som tycker om att bära ett tjockt lager eyeliner och ett rött läppstift även till vardags (för varje dag är ju en fest visst?).

Det finns ett folkhav. I detta folkhav finns du och jag. Jag vet inte vem du är, kanske att du går på scenskola eller bokför på ett kontor? Måhända att vi setts eller aldrig någonsin kommer talas vid? Hursomhaver tycker jag du är jätteduktig och ifall du har en sådan där stund av tvivel på dig själv  ger jag dig en kram och säger att allt kommer bli bra. När du känner att du bara är en liten oduglig prick i ett folkhav kan du tänka på detta blogginlägg och snöra på dig dina festskor fastän det är en vanlig tisdag.





Rubriken sjungs av Veronica Maggio.
Bildkälla