Skoltrötthet

Jag skrev en dikt häromdagen. Det är en ramsa som jag tror man kan känna igen sig i litegrann. Eventuellt.

Jag är ingen akademiker.
Böcker gillar jag ej,
empiriska forskningar skrämmer mig.
Riktiga studenter dricker och festar till sent på natten,
till den som orkar studera därtill lyfter jag på hatten.

Surrealism, konstruktivism och narrativ.
Alla -ismer och teoretiska perspektiv,
gör att jag helst vill gömma mig,
packa väskan, åka iväg. Tack och hej!

Min själ är otålig, barnslig och naiv.
Vill bara dansa och känna mig fri.
Förut pratade jag med träden och blev glad av enkel sång.
Nu kommer ångesten,
gång på gång på gång.

Man säger att skolan gör gott för intellektet,
men när skall man lägga det i det större aspektet?
Ty vad spelar det för roll att man läser om Kim II Sung,
ifall man aldrig kommer besöka Nordkorea nån' gång?

Förnuftet talar till mig, säger: "läs lite till!,
så kanske du i framtiden kan uppnå det du vill?".
Jag slänger ifrån mig boken, plockar upp den åter,
hoppas att livet inte är så stretigt som det låter.