Vi kallade oss ABI-14

Idag på eftermiddagen var Jeaninne och jag på väg mot centrum. Hon skulle köpa en present och jag skulle ha nya strumpbyxor (den dagen någon börjar tillverka strumpbyxor som håller i mer än en vecka skall jag köpa allihopa utav dem). När vi kom till torget möttes vi av en relativt (allt är relativt) stor folksamling och vi kunde höra rop och stoj ifrån lastbilar fulla med abiturienter. Det här fick oss nostolagiska och Jeaninne började prata om sin egen penkkis och jag lyssnade men valde mest att tiga om min egen ty den kändes i det ögonblicket så fruktansvärt avlägsen. Det är först nu när jag är hemma i lugnan ro som jag väljer att reflektera över ABI-tiden. Tyvärr har jag knappt några bilder ifrån dagen men jag gjorde mitt bästa för att rota fram några foton som finns i ett (fysiskt!) album (ursäkta den dåliga bildkvalitén, det svider för mig också).

År 2014 gick jag i trean i gymnasiet, hade nyss klippt lugg, inhandlat världens snyggaste väska på loppis som idag är sönder (orsak: för flitigt användande) och skulle tydligen bli abiturient. Det sistnämnda var något jag inte alls kände så speciellt starkt inför ty jag visste ju knappt vad jag ville skriva, hur bra jag ville prestera eller vad det skulle bli utav mig efteråt. Under själva penkkisdagen valde jag dock att lägga undan alla de där jobbiga tankarna och bara ha (relativt) kul. Vår årsgrupp hade planerat rätt mycket på förhand och tillsammans hade vi kommit överens om något filmtema till dagen. Min kompis och jag hade en kväll suttit och pysslat ihop skylten på bilden samtidigt som vi antagligen hade ätit godis och pratat om det vi då visste om livet (för jag är så mycket klokare nu).

Vi hade dekorerat skolan till en enda stor Oscarsgala. Jag hade gått till biografen i Jakobstad och bett om att få gamla affischer att sätta upp och någon annan hade köpt barbiedockor på loppis, spraymålat dem guld och på så sätt förvandlat dem till oscarsstayetter att utdela åt lärarkåren. Sen hade många fixat roliga program också, lekar som var sådär lagom busiga och snälla. Från min egen del hade jag försökt lära ABI-14 koreografin ifrån någon High School Musical film. Det är sådant jag antagligen skulle göra än idag. Ifall jag får säga det själv tyckte jag vi lyckades bra med vårt program.

Här är Pochahontas, hon från Black Swan och så en flickversion av den galne hattmakaren. Kronoby är väldigt (relativt) litet och här finns inte plats för några stora flakbilar fullastade med abiturienter. Därför gick vi till fots till dagisar och lågstadiet får att sprida lite kaos och eufori. Jag kommer ihåg att vi hade varit alldeles för sent ute med att köpa godis och att nästan allt godis var slut i affärerna vilket resulterade i pinsamt tomma karamellhinkar när vi spatserade på byn. Nåja, allt i ett penkkisprogram kan inte gå som smort.

På kvällen vankades det middag. Här är jag och Lisa. Det var ganska många lärare som brukade blanda ihop oss två, varför vet jag egentlige inte.

Och sen när allt det festliga med penkkis var över kom verkligheten emot och vi (åtminstone jag) isolerade mig ifrån omvärlden för att läsa till studentskrivningarna. Jag oroade mig över att inte klara matematiken och att inte prestera svinbra på modermål. Det var inte så jäkla roligt att vara abiturient alla dagar. Fast så småningom tog jag ju studenten ändå, åkte till Frankrike och resten är (bokstavligen) historia. Förra sommaren hade vi klassträff. Det är konstigt hur precis allt och ingenting kan förändras på några få år.

 Vi kallade och kallar oss kanske fortfarande idag för ABI-14. All kärlek och sympati till ABI-17.