Fullt berättigade försiktighetsåtgärder

Jag brukar inte ha något större problem med att ensam gå hem kvälls- och nattetid. Ärligt talat tycker jag det är ganska skönt att få promenera meditativt med bara en molnig eller stjärnklar himmel
som håller mig sällskap. Ifall något hotfullt skulle inträffa brukar jag intala mig att det bara är att springa iväg för allt vad jag är värd. Det låter måhända dumt, jag vet, och ifall jag faktiskt skulle kunna springa för livet är tvivelaktigt men riktigt rädd är jag sällan för att vandra ensam när mörkret gör entré.

Det var inte ens sent den där gången förre veckan när jag hade hälsat på en vän, men det som bara
skulle vara en tvåtimmarsvisit blev snart till tre, fyra fem timmar. Vid elvasnåret tog jag dock mitt pick och pack och tackade för mig och begav mig hemåt. Jag gick genom centrum där det är upplyst och relativt mycket liv en vanlig tisdagskväll. Jag borde inte ha känt mig hotad och utsatt i det tillfället och ändå slog en känsla av hjälplöshet mig just där och just då. Ifall något skulle hända mig var jag helt försvarslös och ensam.

Framför mig gick två medelålders män.De var mycket större än mig och av deras rangliga steg att döma gissade jag att litet alkohol hade druckits under kvällen. Mina skor klapprade mycket på trottoarstenarna och jag valde att sakta in och ta tysta,små, försiktiga steg för att hålla avstånd och inte väcka uppmärksamhet. Vi kom till en trång passage, männen först och jag därefter. Min puls började ofrivilligt att höjas. Skornas klapper avslöjade mig och männen stannade upp, vände sig om och tittade på mig. "Fan", tänkte jag, "här finns ingenstans att springa".

Efter att ha stått där i vad som kändes som en halv evighet men som antagligen bara varat i några sekunder sluddrade den ene mannen att jag kan ta det lugnt och att de inte vill mig något illa. De nickade mot mig och ville att jag skall passera dem. Jag började gå framåt och tänkte att det får bära eller brista. Min blick var nedvänd när jag gick förbi dem och jag tänkte att just nu och just här
skulle de kunna göra vad som helst mot mig ifall de skulle vilja. Min puls var på max.

Jag passerade främlingarna och ingenting hände. När jag var på långt avstånd från dem tillät jag mig själv att bli ledsen. Jag blev ledsen över att ha trott det värsta om männen,fast mest ledsen var jag nog över att det jag nyss hade känt var en mer eller mindre nödvändig försiktighetsåtgärd gentemot dem.