Jag dansar och dansar ända in på småtimmarna. Jag dansar till tillsammans med vänner samtidigt som jag är omringad av främlingar. Ibland är musiken usel, ibland är den det bästa jag någonsin hört. Jag dansar tills kroppen skriker av trötthet och längtan till sömn. Ändå slutar jag inte röra på mig i takt till musiken.
Fast då ibland tillåter jag mig att stanna upp och reflektera. Jag ser mig omkring i lokalen. Där är människor i ett moln utav buller och vimmel. Golvet är klibbigt av drinkar som fallit till golvet och luften är tung att andas men likväl är människorna svettiga och glada. Förutom de några få som är ledsna och gråter högt då. Lika mycket som det är förväntan i luften, kanske en längtan över att träffa någon speciell, ligger det även en misströstan och besvikelse där också. "Kanske han dyker upp imorgon istället?". Det faktum att alla vi främlingar sökt oss till detta gemensamma dansgolv en afton som denna förenar oss, om så bara för ett litet tag.
Jag dansar och dansar till usel musik. Jag skriker till och hoppar upp av förväntan när min favoritlåt spelas. Jag läste någonstans att dans frigör stress så inatt tänker jag bara vara bekymmersfri och dansa meningslöst på golvet."Är det så här ungdomen känns?", frågar jag mig själv utan att få ett riktigt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar