Om när jag träffade dig

Egentligen visste jag ju vem du var fast vi aldrig hade talats vid eller ens träffats på riktigt innan. Du var bara en sådan människa som rörde sig i bakgrunden av mitt liv utan att jag tänkte desto mer på det. Din existens föreföll sig helt naturlig och det faktum att vi levde varsitt liv på varsitt håll vid sídan om varandra gjorde mig ingenting alls.

Och det var ju inte som om jag gick och letade efter någon speciell i mitt liv, faktum är att jag nog proklamerade den raka motsatsen till alla som ville höra på. "En sådan som jag trivs nog bättre ensam", brukade jag säga. Jag var måhända lite onödigt cynisk och elak när jag himlade med ögonen åt förälskade par men jag tänkte att kärleken mest är en illusion som bara slutar i tårar, och eftersom jag visste bättre än att få hjärtat krossat valde jag att vara lycklig och självständig. Innerst inne tänkte jag att kärlen nog inte visste om att jag fanns och det gjorde mig ännu mer sorgsen.

Sedan utspelade sig några tafatta ögonblick i Jakobsberg, en julfest och så plötsligt efter en hel höst började du sakta började träda fram ur min bakgrund, om så med mycket försiktiga steg. En dag frågade du ut mig. Det var en vinterkväll och fast jag lovade mig själv att inte fatta tycka för dig lade jag på mig det finaste jag hade (tros att det var alldeles för kallt för mina tunna byxor) och blev ovanligt nervös när jag fick syn på dig på gatan. Det snöade och och vi for in till ett café. Jag kommer ihåg att du höll om mina händer lite för att värma dem.

Vi satt där i vad som verkade vara några minuter men vad som i själva verket var flera timmar. Till sist blev det sent och  jag sade att jag nog måste gå hem. Innan det for vi ut på en promenad i vintermörkret. Du sade att du visste en fin liten väg som leder genom en vacker del av stan och jag följde med. När vi stannade under en gatlykta och snöflingorna yrde omkring oss tänkte jag att det är nu jag ger upp. Nu vill jag inte vara ensam mer. Jag hade aldrig känt mig mer rädd och lycklig på samma gång tror jag.