Jag tog den där bilden i somras när jag var hemma och hälsade på min familj i några dagar ( de flesta av sommardagarna var jag på Åland). Bilden förställer en del av trädgårdens bakgård där jag bor eller kanske mera bodde. Det är en fruktansvärt vanlig bild med lila syrenblommor, en liten bod och ett träd eller två, en helt alldaglig trädgård som för mig ändå kommer att betyda något helt annat.
Ty jag och trädgården delar så många hemligheter- alla mina barndomsminnen håller den i besittning-och så vitt jag vet bär den på historien långt innan min levnad. Jag tänker tillbaka på en tid där jag sprang omkring och lekte ibland buskarna och träden, på hur jag bråkat, skrattat och gömt mig i trädgården. Jag minns hur jag som tonåring vände upp och ned på en skottkärra och satte mig på den och slukade roman efter roman. Allt detta hände just i våran trädgård. Jag undrar ifall träden, som varit åskåde till allt det här minns och håller minnena lika kära som jag gör?
När jag var liten tyckte jag om att gunga. Jag brukade tävla med min syster om vem som kunde gunga högst och inte sällan svingade jag mig så högt upp att mina fötter snuddade tallbarren högt uppe på de närliggande träden. När jag blev äldre brukade jag till våren kratta ihop alla döda barr på marken is stora högar,det var tidspåfrestande och krattan skavde djupa sår i mina händer-likväl fortsatte jag att kratta trädgården år efter år.
Jag har inte krattat vår trädgård på en evighet och jag tror jag skämdes lite över det när jag den där kvällen i somras fotograferade min barndoms trädgård. Om någon frågar efter mitt starkaste barndomsminne tänker jag svara trädgården- det är ju den som är min uppväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar