Alldeles extra ledsam blir man om mumlande människosorl överröstas av regnsmatter ifrån något fönster.
Det är höst, det är mörkt men ändå lite fridfullt.
Man blundar och tänker tillbaka på en annan tågresa som hände för rätt länge sedan.
Man tänker på när det var sommar och håret var alldeles blekt av solen och de tunga skorna som man bär just nu var utbytta mot små lätta sandaler.
Då tänker man på hur förväntansfull, spänd och nervös man var inför en resa hem som man egentligen hade åkt tusen gånger innan men som just denna tusendeförsta gång var helt annorlunda ifrån de tidigare.
Man tänker på hur värmen från din hand i ens egna spreds som en löpeld genom kroppen tills man upphörde existera för denna värld.
Man tänker på dig och saknar.
Och trots att det är kallt därute fryser man inte för minnen och löftet om ett återseende håller en varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar