Villkorslöst

När jag var yngre var ett av det bästa jag visste att rita och måla. I lågstadiet och högstadiet var teckning och bildkonst ett av mina favoritämnen. Jag var väl okej på att rita, varken jättedålig eller alla bäst (jag har dock för mig att jag i lågstadiet ändå lutade mig mot den bättre skalan om vi ska vara sådana) men huruvida jag kunde klassas som en lyckad eller misslyckad konstnär var inte så värst väsentligt för mig. Att teckna var ju helt enkelt kul.
        Sedan när jag kom upp i äldre tonår tappade jag intresset för tecknandet. Jag var lite för otålig och orkade inte öva för att bli bättre. Sedan var det en grej som sved lite mer; fastän jag övade och övade blev jag aldrig riktigt så bra som jag ville. Jag jämförde mig med andra, låt oss säga mer begåvade individer, och kom fram till att jag inte var lika bra som dem och därmed inte berättigad till att fortsätta tecknandet. Det var inte roligt längre.
        Igår började det dock klia lite i fingrarna och jag bestämde mig för att lite halvhjärtat rita av min vissnande krukväxt som tills vidare tappert stoltserar på köksbordet. Jag ritade några streck och det kändes så väldigt kravlöst. Jag behövde inte bevisa min (o)förmåga till någon, varken för mig själv eller någon annan. Jag minns att jag tänkte att det är såhär frihet måste kännas. Att bara få göra något helt för sig själv för att det är kul. För en liten stund kändes det precis som när jag var liten och satt och ritade.