Till minne av någon jag håller kär

Luften är tung i Helsingfors idag. Väderleksrapporten skvallrar om regn. Man bara väntar och väntar på att den första droppen ska falla. Men luften har varit tung på ett annat sätt också idag. Med begravningar kommer ett sorgmod det inte går att sätta ord på. Idag har jag sagt farväl till en mycket kär person. Nedan är ett tal jag skrev till hennes minnesstund. Ta hand om er.

Det var ett soligt Helsingfors. Jag var nyinflyttad och full av förväntan. Full av nyfikenhet. Solen gassade när jag sprang gata upp, gata ner i stan. Iband sprang jag upp till dig i din lägenhet i Tölö. Solen sken in i den också och dörren stod öppen. 

Jag kommer ihåg första gången jag kikade in hos dig. Du var så liten men så värdig. Du plockade fram teservisen och jag bar den in till salongen. Vi drack vårt te och knaprade på kexen som preciöst placerats på serveringsfatet. Servetterna var blommiga. Dem hade du fått skickade till dig av en väninna från Tyskland. Vi pratade en del om de där lite exklusiva servetterna. De verkade göra dig glad.

Ute fortsatte sommarstaden att vina av liv och jag hade också bråttom att leva. Men hos dig hade man inte bråttom. Vi satt i din lägenhet och sipprade på vårt te. Du pratade mycket och jag lyssnade och ställde några frågor. Jag tänkte ofta att om man varit så länge på jorden som du varit så har man rätt att prata av sig och jag hade inga problem med att lyssna. 

Tekopparna fylldes med mera innehåll och det gjorde våra samtal också. Vi upptäckte ganska snart att vi hade gemensamma intressen i koppar, fat, formgivare, konst, bakverk (vilka kommer från Tyskland och vilka från Sankt Peterburg?), 30-åriga kriget, stora nordiska kriget och att lite allmänt skvallra om så kallade släkthemligheter. We listen and we judge. Du hade en dramatisk touch på ditt narrativ. Det fick mig att småle. Du berättade också om hur det var att studera arkitektur som ung kvinna i Helsingfors och du berättade om ditt liv i Tyskland, både det svåra och det bra."Jag fick det här hårspännet av mitt barnbarn i julklapp. Hon hjälper människor för hon är sjuksköterska" sade du med stolthet i rösten en gång. Du hann göra så mycket i ditt liv och du var så modig. Så modig, snäll och stolt över dina nära. 

En gång när det vankades fest hos en väninna kläckte jag ur mig vid väninnans dörrgavel att det var en ynnest att få sammanstråla denna afton. Rasmus sade att jag låter precis som hans farmor. Jag kände mig stolt inombords. Jag har alltid sett upp till dig och jag tänker att jag nog vill bli lite som du om jag blir gammal. Håret finkammat och kexen framdukade. Värdigt, vackert och lite sassigt. Det var en ynnest att få känna dig i ungefär tio år. Resten av mina år ska jag sakna dig och minnas dig. Tack för våra pratstunder. Jag hoppas vi får dricka te tillsammans igen.