Efter dagens studiebesök till Vasa
fylldes jag med skräck och fasa.
Ty tiden knackar på
och säger:
"snart måste du gå!
Du måste gå ut i världen och hitta din grej.
Kom ej tillbaka innan du har förkovrat dig
i ett ämne som skänker mening i ditt liv.
Ta nu ett jätte kliv!"
Men om man inte riktigt vet vad man vill?
Och det man kan inte riktigt räcker till?
Om ens hjärta finner ro bara genom att finnas till,
utan att behöva frågas vad det vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar