Varför jag tycker så mycket om solnedgångar

Det var en sommardag och jag kände mig lite ledsen och lite ensam som man ibland kan känna sig.

Det blev kväll och jag var ute i trädgården och tänkte över mitt sorgliga öde och mina värderingar. När mitt hjärta var fyllt på bredden av sorgmod att det knappt orkade slå satte jag mig ned på några flisiga trallar som var placerade bredvid en åker. 

Solen började gå ner och det var vackert. Länge satt jag bara där och såg världen färgas orange av strålarna. Jag såg blommorna som liksom verkade vilja ta var på det sista ljusskenet för dagen och därför sträckte stolt på sig upp mot solen. Jag såg alla småkryp som bekymmerslöst(det var så det såg ut iallafall) flög ovanför blommorna. Och jag såg gräset, himlen, solen och allt det där blev så magiskt tillsammans.

När det blev obekvämt på trallorna och min utsikt inte riktigt räckte till klättrade jag upp i en björk som när jag var yngre hade fungerat som världens bästa klätterträd.  När man tänker efter är det en ganska missbildad björk egentligen men just den kvällen var den helt enkelt alldeles sagolik och perfekt. Jag satte mig på en av trädets armar fast det var ohyggligt obekvämt. Men jag brydde inte så mycket om det för det jag såg var otroligt. 

Jag såg världen.

Och plötsligt insåg jag att jag inte var ensam, någonslags inre frid hade hjälpt mig att lätta bördan som tidigare tyngt mina axlar.

Jag såg världen.

Och jag insåg att jag är en del av detta konstverk.

Jag såg världen.

Och jag var kanske ensam för stunden men inte i det stora hela.

Jag såg världen.

Men framför allt såg jag solnedgången och allt det som inte syns när den är borta. Det var vackert på ett litet sorgligt vis.