Allt mitt är ditt

Så det var ganska sent. Efter en lång arbetsdag värkte mina ben utav utmattning och när jag såg mig själv i spegeln kunde jag inte låta bli att sucka lite åt den utmattande synen som mötte mig. Det var en fredagskväll och hela huset var alldeles tyst och tomt på människor. Jag hade inga planer för kvällen, kände mig mest sliten och ville helst vara ensam.

Så jag satte mig på cykeln och for iväg till den lilla simstranden i skogen. I luften var det kvavt och man kunde se regnmolnen ligga och lurpassa längre bort i horisonten. Melankolin omsvepte mig som en varm filt under en blåsig höstdag. Det var lika mycket mysigt som sorgligt.

Jag av cykeln och vadade ut i vattnet. Tänk att det mitt i en murrig barrskog skall finnas glasklart vatten, lite måste Gud ha tänkt på de arma nordborna när han skapade jorden ändå! Vattnet var så isande svalkande och sköljde bort min trötthet och mina tankar på samma gång. Snart glömde jag bort var jag överhuvudtaget var, kvar var bara jag och skogen. Ifall frid i själen skall beskrivas beskriver jag den såhär.

Tjattret och ljudet av ett ungdomsgäng förstörde snart friden. Litet förtretad kollade jag på de nyss anlända inkräktarna och jag tror att de gjorde samma sak med mig.  " Vem är den störande ensamvargen?", tycktes de tänka och jag kunde inte låta bli att tänka detsamma om dem (minus det där med ensamvarg ty de var ju faktiskt flera till antalet). Jag gissade mig till att ungdomarnas illusion om en rejvig fredagskväll blev aningen förstörd utav varelsen i form av mig.

Jag ville säga åt dem att skogen och vattnet var mitt! Jag ville berätta för dem om mitt långa band till det här området. Att det var här jag plockat blåbär med min morfar som liten, att ärret på mitt högra knä ifrån när jag cyklat omkull i denna skog fortfarande kvar och att det var här jag brukade skida om vintrarna. Hur skulle jag få dem att förstå att det var de och inte jag som var de riktiga inkräktarna?

I en kort stund till simmade jag vidare för att sedan bege mig av hemåt. Ty innerst inne visste jag att denna plats inte tillhör mig längre, att det är någon annans tur att cykla omkull på dessa vägar och ha rejviga fredagskvällar där. Ifall jag tillåts låna denna plats under melankoliska kvällar är jag mer än nöjd. mer vill jag nog inte ha. Allt mitt är ditt!