Det här är inget riktigt blogginlägg

En kväll gick jag på iltalenkki upp i skogen. Det var en kväll i mitten av april och våren gjorde sig påmind om sin frånvaro med hjälp av det vita täcket på marken. Men det var inte kyligt där ute utan någonstans i luften kunde man känna att ljusare tider var påväg.

Jag gick där på skogsstigen och pratade med de stora och karga barrträden ifrån vårt kalla nord. Det var så länge sedan jag tagit mig tid att konversera ordentligt med dem, flera år faktiskt. Efter en trevande start blev jag förvånad över hur mycket de hade att säga mig, även fast det kan hända att det var precis tvärtom också. Att det var jag som bara pratade och pratade om mitt nya liv för lyssnade träd.

Under stunder av tystnad tänkte jag lite på moder jord och hur fin och fascinerande den kan vara på samma gång som den är lika grym. som till exempel när det någonstans i en skog i Finland sinade solstrålar ned ifrån trädkronor och färgade sinnet med guldskimmer när det antagligen någon annanstans i samma skog fanns en myra som kämpade för sitt liv (lång mening det där, förlåt).

Det var sådant som jag gick och tänkte på när naturen och jag catchade up.

*Det här är inget riktigt blogginlägg. Jag vet inte ens ifall det ovannämnda någonsin har skett men det gör det väl inte mindre betydelsefullt för det?*