Det är en dag när jag vaknar upp ensam i ett tomt hus så jag väljer att ligga kvar i min säng och höra hur regnet smattrar mot fönstret ett tag innan jag tassar ned till köket för att i lugnan ro äta mina alldeles för sockriga flingor. Det är en dag när jag tar god tid på mig att välja ut mina kläder. Jag rotar runt i min garderob, hittar plagg jag inte burit på länge, provar dem, slänger dem till golvet och ser klädhögen växa medans jag slutligen klär mig i en outfit jag burit alldeles för många gånger och tycker alldeles för mycket om.
Sedan sätter jag mig vid mitt toalettbord. Plockar fram min necessär och sminkar mig alldeles för länge. Jag ritar dit en extra tjock eyeliner bara för att jag kan. Jag kollar mig själv i spegeln och ler lite sorgset. Bestämmer mig för att locka håret. Lite sådär som Marilyn Monroe vill jag se ut idag. "Till vilken nytta?", hinner jag tänka innan jag snabbt låter tanken flyga förbi. För att dämpa tystnadens och ensamheten spelas melankolisk fransk pianomusik i bakgrunden. Där ute fortsätter solen att påminna om sin frånvaro.
När allt det där ytliga är klart väntar jag. Jag sitter på min rosa rokokosoffa och väntar men vet inte på vad. Huset fortsätter vara tyst och jag fortsätter att längta efter något som inte finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar