Utdrag ifrån London

• Hej! Vi köar till Madame Tussauds (som jag vägrar uttala på engelska eftersom det rätta uttalet inte sitter helt prima) och äter något slags billigt engelskt godis som ändå är utsökt. Jag är glad att vi köpte biljetterna igår så att vi slipper den riktigt långa kön.
• Hej! På väg till London Eye blev vi stannade av ett par clowner. De bad om att få kort med oss så det gick vi med på. När de bad om pengar höll jag ett extra hårt grepp om min väska och sade att jag inte hade några mynt på mig (vilket inte var osanning) och gick snabbt därifrån. Jag är fortfarande lite paranoid över att de stulit något även om jag kollat igenom väskan otaliga gånger efter det.
• Hej! Det är fredag eftermiddag och det regnar. Det regnar en massa men vi vandrar ändå mot Victoria Bridge utan att klaga. Jag vill så gärna se bron. Och så är vi ju i England, det regnar väl alltid här?
• Hej! Piccadilly Circus är ju inget märkvärdigt.
• Hej! På gatan passerade vi alldeles nyss en gatustädare som gick omkring med en sopvagn. Jag hajade till eftersom jag tyckte soptunnan hade ett så lustigt utseende, ty längst fram stack ett hästhuvud ut. "Londons alldeles egna riddare", tänkte jag, "utan honom skulle säkert hela stan vara en enda stor sophög". Jag bestämde mig för att tycka om mannen och hans springare lite extra mycket. Vid en närmare blick insåg jag att hästhuvudet i själva verket bara var en kvast som stack ut. Jag låtsades att det var en häst i alla fall. Lite roligare så.
• Hej! Idag såg vi de där clownerna igen. Greppet om min handväska hårdnade lite grann igen.
• Hej! Vi tittar på Big Ben (jaja, Victoria Tower) medans vi äter vår mat. Jag har blandat chips i min sallad för jag tänker att i England äter man ju ändå inte speciellt fancy. Inte som den franska maten men rätt okej ändå.
• Hej! Vi sitter i bussen på väg bort från London. Vi passerar Marble Arch, berättar Cormac. Ingen av oss vet vad som är så märkvärdigt med den, den liknar ju mest en vanlig triumfbåge, men vi tar kort av den i alla fall.
• Hej! Jag insåg alldeles nyss att jag glömde att lämna in mitt metrokort. Jag skulle ha fått tillbaka fem pund liksom. Jaja, det är inte hela världen. Kortet skall hålla rätt länge har jag förstått. Jag kan använda nästa gång jag besöker staden. Kortet får bli min orsak att komma tillbaka. Perfekt!

Kommer du ihåg hur kul vi hade då?

Då när vi satt på våra gungor och svingade oss högt, högt upp mot solen? Eller när vi knappt vågade andas i rädslan över att bli hittade när vi lekte kurragömma? Kommer du ihåg hur ont det gjorde att skrapa upp knäna när vi föll på grusvägar? Eller hur fulla av förväntan vi var de där sommardagarna vi skulle gå och bada?
Minns du hur arga vi kunde var på våra förädrar när vi inte fick som vi ville? Kommer du ihåg hur gärna vi kröp upp i deras famn när något inte gick som vi ville? Kan du förnimma stoltheten över ett lyckat prov kontra besvikelsen över ett misslyckat sådant? Det var skratt, gråt, nyfikenhet, försiktighet, undran och förundran. Lek och blodigt allvar på samma gång.

Allt det där minns jag. Min barndoms gånga stig gör sig påmind ikväll och jag är så tacksam över att jag fick promenera på den. Tack till alla som stod ut med mitt barndomsjag . Tack, tack, tack!

Med en enkel tulipan på bemärkelsedan

I lördags bjöd Jessica över ett helt gäng på brunch.

 

Här är vi.

 

Sedan for vi vidare till Schweiz på tulpanfestival.

 

På en tulpanfestival finns det mycket tulpaner.

 

Och Svenja fyller snart år så hon fick en alldeles egen tårta med vackraste ljusstaken.

 

Sedan hittade vi (jag) en utställning om Audrey Hepburn. Självklart släpade jag med mig alla dit.

 

För vem tycker inte om Audrey liksom?

 

Just saying.

 

Au Revoir!

 

30. Dina höjdpunkter och bottennapp för denna månad

1. När Cormac och jag besökte Chatsworth House (som liknar väldigt mycket ett slott fast jag inte får kalla det det). Där har man spelat in Stolthet och Fördom och jag låtsades vara en prinsessa när vi strosade omkring bland slottets ägor. Där sade jag det, slott alltså. Det känns bra att vara rebellisk.

 

 

2. När Kianty gjorde vårt smink en lördagskväll...

 

 

...och vi for ut i Lausanne. Heather visade oss vägen till en italiensk restaurang där hon är stamgäst och vi dansade hela natten och sprang längs kullerstensbelagda gator för att inte missa tåget tillbaka hem.

 

3. Min bulle som Stephanie tog med sig hem till mig från Tyskland.

 

4. Audrey Hepburn utställningen jag besökte igår.

 

5. Och då vi dansade under Crosslink när organisatörerna var bortresta.

 

5. Min familj som kom för att säga hej.

 

6. När Cormac och jag konstaterade att vi inte hade något att skriva om och jag googlade fram en liten lista...

 

1. Alla de gånger jag varit så fruktansvärt trött efter min jobbdag.

2. När mina ben vägrar sluta göra ont.

3. Idag, nu när jag inser att det bara återstår några sekunder av denna lista. Vad jag skall skriva om den närmaste framtiden vet jag inte men det lär vi få se tids nog. Spännande! 

 

Au Revoir!

Hur du gör tråkiga söndagar roliga

Fredagen till ära kommer här två föreslag på vad du kan göra under söndag. Ett för lite sämre väder och ett för den bättre varianten. Nu börjar vi.

 

1.Vad du kan göra en regnig söndag:

Du kan gå ut med paraply och vänner.

 

För att kika på loppmarknaden som tyvärr stänger på grund av du vet...regnet.

 

Så istället köper ni italiensk glass.

 

Och går på café.

 

Och om ni vill leva på den riktigt farliga sidan kan ni smyga in choklad till cafét som ni äter när kyparen tittar bort.Då borde er dag vara ganska lyckad. 

 

 

2. Över till vad du kan göra en söndag när solen skiner:

 

Du kan ta tåget till Lausanne.

 

För att gå på picknick. Där träffar du (förutom Rebekka och Cormac) en annan finlandssvensk tjej och tycker det är toppen.

 

Sedan åker ni trampbåt på sjön. När det blir kväll tar du tåget tillbaka.

 

SLUT och lycka till!

 

29. Vad är dina mål inom de närmaste trettio dagarna?

 
 

Vet ni? Imorgon är den sista dagen av denna utmaning. Jag känner mig lite småvemodig när det kommer till kritan. Vad tycker ni? En lättnad att bli av med utmaningen eller sorgligt?

 

HÄR är Cormacs inlägg förresten.

28. Posta tre saker som får dig att skratta ut högt

När en är långt ifrån hemma händer det lätt att en blir lite patriotisk på ett helt oavsiktligt vis. Detta konstaterade jag alldeles nyss efter att ha skapat mitt collage. Jaja, c'est la vie...eller vad det nu heter! Här kommer i alla fall sådant som får mig att dra på smilbanden just nu:

Lilla Apan: För att det är så klockrent. Och för att dialekt känns så avlägset här.

Bastugubben: För att jag pratade med en amerikan om detta fenomen häromdagen. Hon tyckte det lät förskräckligt (och jag kunde inte låta bli att hålla med).

KAJ: För att jag älskar dem, bästa humorgruppen på jorden. Deras julkalender fick mig att gråta av skratt ibland.

Låt inte det roliga ta slut. TRYCK HÄR!

Jag tänkte berätta lite om england för er

Det känns som om jag har gått omkring och burit på en hemlighet för er. Det känns som om jag inte har berättat tillräckligt om min lite över en veckas tid i England. Egentligen kanske ni inte alls är intresserade, då skulle jag slippa en massa extra jobb med att leta bilder och formulera text, men jag känner ändå att jag vill berätta vad jag upplevt. Jag ber om ursäkt ifall mina England-inlägg dyker upp lite sådär spontant nu som då, jag kan inte rå för det liksom.Jag tänkte berätta lite om London nu. Lyssna den som lyssna vill.

Cormac och jag åkte till London i lite över två dagar. Han hade nämligen bestämt sig för att visa det bästa av vad hans fosterland har att erbjuda. Jag var inte sen med att hänga med.

 

Jag ville vara ultra turistig och göra allt som turister bör göra. Här hängde vi med drottningen (som ännu inte har svarat på mitt brev) vid Buckingham Palace.

 

Av en slump råkade vi komma dit när vaktombytet var i full gång. Skoj.

 

Och vi hänge lite här, vid den där fyrkanten ni vet.

 

Och vid Trafalgar Square fanns konstmuseet. Jag fick äntligen se Solrosor som jag tycker så mycket om!

 

 

Vi åkte tunnelbana lite hit och dit...

 

...och fikade med finaste Audrey på Madame Tussaud's...

 

...och var fruktansvärt trötta vid The Britsh Museum.

 

Här är norska schackpjäser därifrån. Så himla brittiskt.

 

Och det var påsk och Cormac berättade att dessa ägg bara går att köpa i påsktider så vi köpte några stycken.

 

London Bridge is falling down. Fast om jag skall vara helt ärlig är jag mer orolig över att  Big Ben eller Victoria Tower (vad det nu heter) skall rasa ihop snart. Det är sådant en lär av att titta på dokumentärfilmer om gamla monument.

 

Just det ja, vi for ju upp i London Eye också. Det hade jag nästan glömt.

 

Men bara nästan, en sådan utsikt glömmer en inte. Ser ni tornet till höger? Jag har gjort en Power Point presentation om " The Shard", ville bara säga det.

 

Det var vår i luften och turisterna tog bilder under de blommande träden.

 

Fast när det regnade satt de mest och beundrade modern konst.

 

 

Och när London vistelsen var över tog de bussen mot nya äventyr. Mer om det en annan gång. Au Revoir!

27. Conversely, write about something that that's kicking ass right now (och jag orkar inte översätta titeln)

Solen skiner men jag är för trött för att fara ut i det vackra sommarvädret. Min hjärna har tagit semester. God natt!

NU GÅR JAG OCH REDIGERAR MITT EGNA INLÄGG IGEN. JAG KAN INTE LÄMNA DET SÅHÄR SKRUTTIGT LIKSOM! JAG MÅSTE LÅTA LITE GLADARE!

*Jag äslkar det vackra vädret vi har här, på riktigt! Jag har till och med bränt mig. Jag är glad*

 

(Cormac gillar också soliga dagar förresten)

26. Skriv om en del av ditt liv som du skulle vilja förbättra

Cormac föreslog något om mitt körande. Jag ignorerar den kommentaren, vet inte alls vad han pratar om.

Jag skulle vilja vara modigare. Modigare på alla sätt och vis. För jag kan vara en sådan riktigt osjälvständig fegis ibland. En sådan som gruvar sig, tvekar och låter chanser (eller i mitt huvud; risker) glida förbi. Och så står jag där (eller sitter) och tänker vad som skulle ha hänt om jag handlat annorlunda, liksom vågat mera och inte fegat ur.

Jag skulle vilja kunna boka en flygbiljett bara sådär och åka iväg helst ensam. YOLO, Carpe Diem och allt det där tjafset. En sådan människa vill jag vara. Men det bara går inte. Jag får värsta panikångesten när jag skall åka buss alldeles ensam. Jag vet inte varför, det har alltid varit så.
Men jag vågar påstå att jag inte är ett hopplöst fall. Hela den här grejen med att flytta utomlands hat fått mig att tänja mina gränser. Jag har utsatt mig för jobbiga situationer som fått mig att kallsvettas och våndas och vilja åka hem med detsamma. Fast jag har inte åkt hem. Istället har jag vuxit några, om så ynka, millimeter var gång jag klarat ett test.

Fast jag vill växa lite till tänker jag. Att en sådan som jag skulle resa jorden runt på egen hand betvivlar jag men hej, babysteps säger engelsmännen visst?

25. Tänk på vilket ord som helst. Googla det på bilder. Skriv något inspirerat av den elfte bilden

Jag googlade vallmofrö och fann detta.:

Vi stod där och trängdes med en massa andra svettiga kroppar, Helen och jag. När jag såg på den skitiga asfalten, täckt av hopknådade  pappersmuggar och utspottade tuggummin, skänkte jag en tacksamhetens tanke över att jag hade valt att lägga på mig mina utslitna sneakers istället för mina nya loafers. Det är sådant jag går och tänker på ofta, vilka skor jag skall bära alltså.  Inte för att någon kunde se mina skor ikväll. Alla på festivalområdet riktade blicken mot scenen, ifall den inte orligt flackade ut över folkmassan i jakt på en förlorad vän då.

Solen sken som den bara kan göra under sena sommarkvällar och av den oroliga atmosfären i luften kunde jag döma att folksamlingen började bli otålig. Helen, min bästa vän sedan förskolan och som bara följde med mig eftersom jag betalat hennes inträde, sneglade hela tiden stressat på sitt armbandsur. Mitt patetiska leende som jag fyrade av till henne försökte indikera att detta är det ultimata sättet att spendera en lördagskväll på, vi måste bara ha lite tålamod.

Efter en delad pepsi, kall korv och ett desperat försök att finna toaletten (uppdrag lyckades) var väntan äntligen över. Där stod han! Jag försökte kika över havet av hjässor för att få en skymt av honom på scenenen och även om det var så gott som omöjligt kunde jag känna hela hans närvaro ibland oss. Och när han öppnade munnen för att prata drog ett förstummat jubel ut över folksamlingen. Jag svär att till och med Helen kunde känna magin i luften.

Den kvällen skulle komma att förändra mitt liv. En annan gång berättar jag om vad som hände på vägen hem.


Här kommer en länk till Cormacs inlägg: djfhbfgtjgfjjg

24. Skriv om en läxa du lärt dig den hårda vägen

*Publicerar desperat två inlägg efter varann för att snabbt komma ikapp min skrivarkompis, jag tror ni vet vem jag tänker på. Banne mig vad snabb han är, han nästan STRESSAR mig*

Jag antar att  livet är en enda lång läxa. Eller så är livet något slags oskrivet blad fullt med små läxor i var och vartannat stycke. Så måste det vara. Jag skulle kunna ta en slumpmässig läxa och skriva en liten historia om den. Men vilket skall jag välja? Svåra beslut. Viktiga beslut.

Ni förstår. Jag har gjort en hel del klumpiga och ogenomtänkta  saker i mitt liv. Som när jag gick ut i flera minusgrader med endast ett par gymnastikskor om fötterna och det dröjde hela natten innan de tinades upp igen. Gud vet att jag från och med den dagen sätter ordentliga skor på mig ifall jag går ut en längre tid i rå kyla. Så har vi ju den där historien när jag cyklade förskräckligt oförsiktigt och haltade hemåt alldeles ner blodig (mysigt ord det där). Där lärde mig livet att inte cykla av all min kraft på grusvägar. Och så kan jag berätta om när... äsch, jag tror ni vet vad jag menar.

För jag tror att det är lite så livet ser ut. Vi gör misstag och  vi lär. Ibland gör vi riktigt grova missar som vi försöker spendera en livstid att gottgöra och ibland har vi glömt incidenten samma eftermiddag. Har vi riktigt tur gör andra misstagen åt oss och vi behöver bara se på. Det är sådant jag har lärt mig den hårda vägen. Livet är en enda läxa. Eller något slags oskrivet blad fullt med små läxor lite här och där. Jag vet inte riktigt...

För att göra detta inlägg lite mindre flummigt uppmanar jag er att köpa ordentliga vinterskor!

23. Skriv ett brev till någon. vem som helst

Bästa Ers Majestäterliga Höghet, allmänt kallad drottningen av England!

 

Jag skriver till Eder av yttersta vördnad, ty jag vet huru upptagen du äro med att regera edert land (även om vi båda vet att det är lite av en lögn) och att vara sådär kunglig i största allmänhet. Därför skall jag författa mig väldigt kort angående mitt ärende till Eder.

 

Under mina nitton, snart tjugo, levnadsår har en tanke grott i bakhuvudet på mig och jag misstänker att Ni skulle kunna hjälpa mig att förverkliga denna anspråkslösa lilla idé. Såhär ligger det nämligen till: Jag tror att jag skulle bara en alldeles ypperlig prinsessa. Tyvärr är det rätt svårt för en sådan som mig att hitta några lämpliga prinsar ute i Europa. Jag har försökt men det verkar liksom inte existera några jämngamla prinsar och det är därför jag vänder mig till Eder. Det jag har att föreslå låter lite små galet men efter att en har tänkt igenom det ett tag kan jag lova att det är ett mycket klokt förslag. Skulle Ni om möjligen kunna adoptera mig? Finns det en liten chans att jag skulle kunna få bli en del av Eder kungliga familj?

 

Mina manér är förskräckligt goda. Faktum är att under min lite över en veckas långa vistelse i Edert majestätiska och förtrollande land fick så mycket beröm över min artighet när jag skulle beställa bröd vid Subway att jag blev misstagen för att vara hövligheten själv. Det är faktiskt sant, ingen abrupt finländare här inte. Dessutom går jag alltid rak i ryggen och bara ibland slickar jag av tallriken efter att jag ätit klart (det händer när det är sorbet eller jordgubbstårta). Lite medfödd klumpighet lider jag av men jag är säker på att den går att tränas bort.  Ers Majestät, låter inte detta mycket lovande?

 

Nr det kommer till boende är jag inte kinkig. Många jag känner klaga över att en herrgård är alldeles för stor och gammalmodig men sådan är icke jag. Jag äro mycket flexibel och tror att jag mycket fort skulle vänja mig vid slottslivet. Jag har alltid gillat stora utrymmen. Och silke, diamanter, guld samt ädla träslag. Sådant stör mig inte alls faktiskt. Häromkvällen provade jag att placera en ärta under madrassen och morgonen därpå åkte jag direkt till sjukhuset. Så ömtålig är jag.

 

Bästa Ärevördiga Drotting av England, jag ser mycket fram emot Edert svar och tills dess övar jag på min kungliga vinkning.

 

 

Med Vänliga Hälsningar,

 

Henrietta, allmänt kalld Nästan Kunglig

P.S. HÄR är Cormacs brev D.S

23. De första tio sångerna när shuffle min Telefon

Hey! Jag ber om ursäkt över min plötsliga och långa frånvaro. Cormac och jag har varit väldigt upptagna och väldigt turistiga. Jag har haft väldigt kul. Hursomhaver, låt bloggutmaningen fortsätta, så jag hinder ikapp Cormac, som börjar om på nytt Han imorgon. De första tio sångerna:

1. Boom Kah, Robin
2. Let it be, The Beatles
3. How To Save a Life, The Fray
4. Hey Soul Sister, Train
5. Scarborough Fair, Simon and Garfunkel
6. When Love Takes Over, ??
7. I Need You Now, Agnes
8. Come Together, ????
9. Moves like Jagger, Maroon five?
10. Blank Space, Taylor Swift

*C'est la vie redigerar sitt egna inlägg långt efter att det har publicerats*. Jag ber om ursäkt över detta dassiga inlägg. Jag var mycket stressad när jag skrev det och dessutom har jag ingen musik på min telefon. Därför lånade jag bara Cormacs spellista för ett litet tag och skrev ned de låtar som dök upp. Urkasst inlägg och jag hoppas vi kan glömma och förlåta.

Nej men man det vara sant? Har jag gått och försummat min blogg i några dagar? Ja, det är faktiskt sant och jag skäms litegrann över det. Fast såhär ligger det till; jag råkar vara i England just nu. återkommer, lovar!

21. Vilka tre saker vill du att dina barn skall lära sig av dig

1. Du är inte dina ägodelar.

Jag vill att mina barn skall få känna att de har ett verkligt människovärde. Jag vill inte att de skall identifiera sig med sina hårförlängningar, NAKED-basic paletter, Hilfiger-klockor och Starbucksbesök. Jag vill att de skall känna sig värdefulla även om de inte skulle ha någonting.

2. ?
Jag vill att de skall få känna sig fria att sjunga i bussen eller spårvagnen ifall de känner för det. Jag vill att de också ska få känna att det är inget fel med att sitta tyst i lokaltrafiken heller. Men framför allt vill jag att de inte skall himla irriterat med ögonen åt de andra medtrafikanterna även hur mycket de irriterar dem.

3. Konsten att förlåta.
Jag önskar att inget eller ingen  någonsin kommer att såra dem, dessvärre fruktar jag att så inte kommer bli fallet. Därför vill jag att de skall bli ödmjuka människor som inte låter bitterheten ta överhand.

Fast så kommer vi till en liten detalj. Jag vill ju inte ha några barn. Varför vet jag inte, men när jag läser igenom listan kan jag ana mig till en rädsla. Vem är jag att lära ut dessa saker? Jag har fortfarande så mycket att jobba på. Au revoir!




Tryck HÄR för Cormacs inlägg.

Grenoble, del två

Kommer ni ihåg helgen i Grenoble (ifall så inte är fallet rekommenderar jag att ni trycker HÄR innan ni läser vidare). Jag tänkte vi kunde ta och kika på vad vi gjorde under söndagen den där regniga helgen i den franska staden.

Med kurrande magar stegade vi ut på gatan för att leta efter någonstans att äta lite frukost. Efter en lagom lång vandring kom vi fram till ett litet fik och beställde frukost åt oss. Våfflorna var torra och kyparen snorkig men det gjorde inte så mycket. Nutellan och sällskapet vägde liksom upp det dåliga och gjorde det mesta braigt.

Sedan bestämde vi oss för att leta efter några museer.

 

Vi kom fram till det arkeologiska och strosade omkring bland gångar och gravar (!)

 

Vi vandrade vidare och stannade ibland för att beundra stadsvyn.

 

 

Nästa stopp blev ett museum som vi inte riktigt visste vad det var.

 

Men där fanns en hel del intressanta föremål.

 

Som en burk med franskt bröd från första världskriget. Japp, jag lyckades nämna bröd i detta inlägg. Detta såg dock inte så aptitligt ut.

 

När vi fått nog av inomhusluft kom Rebekka på idéen att vi skulle gå uppför det intilliggande berget för att få se en helhetblick av staden.

 

Så det gjorde vi. När en bestämmer sig för att bestiga berg i regnet kan det vara bra att inte ha på sig sin finklänning och nya strumpbyxor, för om en inte är försiktig kan byxorna gå sönder. Nu råkade det sig vara så att jag var förskräckligt försiktig och kom alldeles helskinnad ned men jag skulle ändå rekommendera något annat klädval.

 

 Sedan satte vi oss, alldeles dyblöta, vid ett café och bara lyssnade på regnet innan det blev dags att bege sig hemåt.
 

 

Slut!