Mysteriet med den mystiske motionären

* Nu kan jag inte sova igen, så himla typiskt. Därför frågade jag min mor vad jag skulle göra och hon tyckte jag kunde skriva om den mystiske motionären. Eftersom jag inte har något vettigare för mig tänkte jag att det kan jag väl göra och så skrev jag en liten berättelse.*

Mysteriet om den mystiske motionären 

Det hela var en mycket märklig syn, det kunde ingen i byn Pärlemora motsäga. Varje för och eftermiddag i snart ett års tid hade byns invånare kunnat ta syn utav den långe och reslige mannens raska joggingturer i byns centrum. Det spelade ingen roll ifall solen gassade eller molnen spydde ut regndroppar, oavsett väder kunde man vara säker på att finna denne man  idka sin motionsrunda. Mången i bygden fann hans röda skägg och indigoblå, vindtäta joggindräkt (högst troligen inhandlat på en loppis i närmaste grannstad för en billig summa)  mycket lustig. Ungdomen brukade referera honom till en wannabehipster medan den äldre generationen mest såg honom som något nytt och modernt, vilket därtill gjorde honom till ett objekt av misstänksam nyfikenhet. Åldern gick inte helt säker att bestämma men Astrid som jobbade i byns enda matvaruaffär (och därtill bytt några enstaka ord med honom) estimerade hans ålder till omkring trettio. Maxgränsen drogs vid trettioåtta men det var svårt att säga på grund av skägget som dolde en del av hans ansiktsdrag.

Nu är det ju i och för sig inget märkligt med en människa som är ute och joggar, det råkar vara en ganska vanlig motionsform, men denne mystiske motionär hade trots detta lyckats åkalla en hel del skvaller under den tid han bodde i Pärlemora, byn belägen i det svenskaste utav Österbotten. Roten till denna uppståndelse gick inte att finna i hans klädstil eller idoga springande, nej det var faktiskt sättet han sprang på som stack människorna i ögonen. Ty varje dag, prick klockan ett och klockan sju brukade han snöra på sig sina skor och baklänges springa ut på gatan. Säga vad man vill om att springa baklänges men när det fortgår i över ett års tid utan någon förklaring börjar det väcka misstankar i en stad som annars brukar vaggas utav idyllen själv.

Ingen visste var den mystiske motionären kom ifrån eller vad han försörjde sig med. Bland Pärlemoras professionella medelålder cirkulerade förslagen heta angående vem mannen bakom springandet egentligen var. På Marthamötena trodde man att han var en förrymd brottsling som livnärde sig på att piratkopiera kopieringsapparater och på Stinas Café, Pärlemoras välbesökta gubbdagis, hördes det bland annat sägas att motionären inte alls var någon motionär utan en förklädd Bruce Springsteen. De som hade haft turen att höra honom konversera (detta hände oftast i den tidigare nämnda matvaruaffären där Astrid jobbade) påstod att hans modersmål var finska vilket gjorde saken ännu mer suspekt eftersom det i Pärlemora endast gick att finna 0.1. procent av befolkningen med finska som modersmål. Dessa stackars tre personer jobbade oftast för kommunen i statliga ärenden och sågs inte joggandes omkring baklänges under sin fritid.

Ifall den här berättelsen enbart  handlade om en trettioårig man som springer baklänges skulle sagan nog bli ofantligt fattig, ty vem orkar läsa något sådant egentligen? Därför tänker jag inte tilldela den mystiske motionären huvudrollen i min berättelse, det får någon annan sköta om. Vem den eller dessa personer är kan jag inte riktigt bestämma mig för så jag tror jag sätter punkt någonstans här och kanske skriver vidare någon annen dag. Eller så fullkomligt skiter jag i det. Jag vet inte riktigt. Au Revoir!