"Sing on man and I'll see you one day in Paris!!!"

Jag gick och blev lite sentimental häromkvällen. Den var en kväll när jag satt på mitt rum och rotade runt lite ibland bokhyllan för att se ifall jag kunde fynda något bortglömt eller borttappat. Mitt i mitt letandet plockade jag fram en anteckningsbok prydd med små Eiffeltorn och vackert gammeldags rosa rosor. Det ungefär så jag väljer att beskriva min boken ifrån Frankrike. Den var varken bortglömd eller borttappad men det närmaste ett fynd jag kunde  komma den kvällen så jag valde att sätta mig ned på sängen och bläddra lite i den, även om jag redan visste på ett ungefär vad som stod där. 

Anteckningsboken innehåller inte mina egna ord utan där finns handstilar av mången olika människor som jag känner bättre och sämre. Strax innan jag flyttade tillbaka till Finland för sisådär två år sedan hadd jag låtit boken gå runt i min bekantskapskets så att jag skulle ha några fina hälsningar att ta med mig hem. När jag läste ur boken kom minnena tillbaka och det slog mig hur livet har förändrats igen och mitt fina Frankrike (ja, landet är mitt om så bara i hjärtat) mest har förvandlats till en dimmig saga. Det är därför jag tror det kan vara bra att bläddra i anteckningsboken lite nu som då, för att bli påmind om att de människor jag en gång träffat finns på riktigt.  En del av dem håller jag fortfarande kontakt med men andra har liksom blivit en så tydlig del av mina minnen att jag inte riktigt är säker på att de längre finns eller att vi någonsin träffats. De bor så långt borta nuförtiden, har raderat sitt Facebook-konto eller reser jorden runt utan någon vidare bra internetuppkoppling. Det känns konstigt att veta att vi som en gång skrattat och gått på äventyr tillsammans nu lever fullkomligt åtskilda liv på fullkomligt olika platser på denna jord.

Jag kan sakna alla dessa människor samtidigt som jag är otroligt tacksam över att åtminstone ha fått dela en kort tid tillsammans med dem. Om Gud vill syns vi igen, annars lovar jag att aldrig glömma bort dem. Jag lovar att läsa deras ord som finns nedskriva i min anteckningsbok och hoppas på att de tänker på mig ibland liksom jag tänker på dem.

Au Revoir!