Jag tänkte döpa rubriken till"Twitter-fnitter" men tyckte det lät fjantigt

Det var en gång under min gymnasietid, jag pratar om för ungefär fyra-fem år sedan, som alla (går att ifrågasätta) coola kidsen hade ett twitterkonto, inklusive mig. Trots att vi  knappt hade några följare tweetade vi för brinnkära livet med och för varandra.

Idag tror jag vi använder Snapchat för samma ändamål och mitt twitterkonto har fallit i någon slags djup Törnrosasömn. Ibland loggar jag dock in för att kolla vad kändisarna säger men redan det är en ovanlighet.  Fast igår på kvällskvisten led jag utav en extrem brist på lektyr så av någon suspekt anledning hamnade jag på min Twitter-profil. Det jag fann var mycket underhållande- antagligen mer roande än någon simpel roman! Som genom ett trollslag hade jag förflyttats tillbaka till gymnasiet och jag återupplevde händelser jag har förträngt långt bak i huvudet. Statusarna är dumma men ack så underhållande att jag tänkte det skulle kunna vara kul att dela med mig av några. Här kommer även en dialektvarning ty de flesta statusarna är skrivna på mitt grundspråk.

Här är en bild å mig där jag tydligen velat visa upp vilket mysigt liv jag lever med en Jane Austen.bok i handen och ett långt lockigt hår. Jag börjar sakna det där långa håret lite grann när jag ser på den där bilden.

 Ifall ni läser den första statusen till höger vill jag bara förtälja att jag kommer ihåg den dagen mycket bra ty jag for till tandläkaren och fixad ett hål helt utan bedövning. Jäklar vad stolt jag var. Och ja, mitt liv var så händelselöst faktiskt.

Här kommer en intressant status, Kodin Terra Boy har nämligen varit i farten och charmat "oss" så mycket att det måste delas på Twitter. När jag läste denna mening igår fick jag tänka riktigt hårt innan jag kom på vem denne mystiske killen var. Efter att ha konsulterat med min vän Sara konstaterade vi (och nu citerar jag henne) att: "Hmm he finsta en snyggan kar vi kondinterra i arbejte!Tror vi allihopan dregla liti baket han". Jag är glad att han lämnades så bra kvar i minnet på mig...

Kemoras väntrum. För alla som inte vet tror jag Kemora är något slags halkbana som man skall besöka under sin bilskoletid i mina hemtrakterna. Ifall man inte gillade bilskolan så värst mycket som jag var Kemora ingen angenäm upplevelse och dess väntrummet föreföll sig inte heller vara så intressant. Välkommen till Finland Henrietta! Här sjunger och pratar man inte hejvilt i väntrum.

Och så en bild på mig igen iförd en gredelin klänning bärandes på min farmors väska som jag kommer ha med mig ikväll på Kleios vinslördefst också! Jag hade på mig den klänningen på en temadag i skolan där vi skulle klä oss lite sådär småhistoriskt. Jag lånade klänningen ifrån en prästgård och saknade den så förskräckligt mycket efter att jag återlämnat den.

På denna front ter sig allt normalt. Jag har ju alltid gillat att äta men inte att laga mat!

Summa summarum kan jag konstatera att mina prioriteringar i livet inte har ändrats på en del plan. Fortsättningsvis håller jag mig borta ifrån bilköring och matlagning samtidigt som jag gillar att bära klänningar. Till allas bästa väljer jag  dock inte längre att berätta sådant åt hela internet. Himla ironiskt att jag skriver det på min blogg...