Jag har väl under en stor del av mitt liv tyckt sådär lagom mycket om att röra på mig. Jag har inget emot att låtsas att jag är Shakira på zumbapass eller kuta omkring i skogen när ingen ser. Sådant brukar jag ibland syssla med på min fritid. Nu har jag ju dock gått och sagt att jag skall springa något mystiskt halvmaraton (detta innan jag visste att det sträcker sig så långt som 21 kilometer) och för att kunna klara av det tänkte jag att det kan vara till min fördel att ha litet starkare ben än vad jag har i dagsläget.
Därför bestämde jag mig för att gå på gym för första gången i mitt liv. Dramatisk paus för att demonstrera allvaret i situationen..
Att gå på gym är inte något jag anser vara så förskräckligt gemytligt. Därför har jag mest undvikit sådana platser. Att lyfta tunga vikter tillsammans med främlingar skrämmer mig och får mig att känna mig så fruktansvärt liten. Min gymtröskel sträcker sig ungefär till månen. Men tanken på mina 21 kilometer fick mig att överstiga den ttröskeln. Inte helt ensam dock, det är himla tur att jag har en vän som är litet mer erfaren än jag när det kommer till saken. Med hennes hjälp släpade jag iväg mig till detta omtalade gym.
Jag överlevde det,
För det mesta såg jag ut som ett borttappat får när jag följde efter och härmade min kompis men jag vågar även påstå att det var ganska roligt. Hundra procent min grej är det nog inte, jag kan inte låta bli att tycka det känns så knäppt att styrketräna i ett rum med främlingar, men visst är det lite småmysigt att få känna sig lite stark ibland. Wiho.
C'est la vie ger gymmet tre utav fem knappar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar