När jag blev räddad utav en parkeringsvakt

För ungefär två veckor sedan var det bokstavligen en gång (för att precisera ännu mer: vägen på bilden) som ledde till ett utav skolans bibliotek. Eftersom min åtanke en förmiddag för två veckor sedan var att låna böcker var det just på den tidigare nämnda gången jag promenerade till det tidigare nämnda biblioteket. Det var en solig dag- om än lite kall- och vägen var fruktansvärt hal, så hal att ifall man var det minsta oförsiktig och lät tankarna flyga iväg kunde man lätt mista balansen och falla till marken.

Den där vägen hade en nedförsbacke och eftersom jag var litet oförsiktig och hade låtit mina tankar sväva iväg till fjärran horisonter kände jag att jag - mer än bokstavligen- tappade fotfästet om marken. Jag gled gled nedför backen i vad som kändes som en  evighet och jag fasade inför det ögonblick jag skulle komma att mista hela min balans och vurpa ned på marken. Inom mig bad jag en bön om att alla mina ben i kroppen skulle klara fallet.

Då när läget var som mest kritiskt, och jag i mitt huvud redan hunnit skriva ett testamente, fick en man syn på mig nedifrån backen. I nästa sekund hade hann sprungit till min undsättning och graciöst fångat mig i sin famn. Skrockandes sade han något på finska om att jag borde ta det mer försiktigt och jag höll med och tackade honom hjärtligt innan vi skildes åt och fortsatte med våra liv (innan någon får några tankar vill jag meddela att jag estimerade hans ålder till omkring 35).

Den dagen gick någon och fick parkeringsböter men så fort den var skriven blev någon räddad utav en parkeringsvakt. Den mannen gjorde min dag och jag liksom skuttade på tå den resterande vägen till biblioteket. Alltså för att precisera: Jag skuttade mentalt till biblioteket, man måste ju vara försiktig ute på vägen i dessa hala tider. Man kan ju inte bli räddad utav parkeringsvakter jämt.