Jag pratar alltså om Vasabaserade bandet Bastupojkarnas senaste singel Autograf som släpptes för ungefär en vecka sedan. Förutom att vara ett musikaliskt mästerverk har killarna i bandet även tillverkat deras första musikvideo som enligt deras Facebooksida krävt "[...]lika mycket kraft som rivandet av Berlinmuren[...]". Om man påstår något sådant måste musikvideon vara något utöver det extra!
Jag blev inte besviken när jag klickade mig in på deras Youtubekanal. Autografvideon ligger så rätt i tiden med tanke på #metoo-kampanjen och uppståndelsen kring FSLF:s herrmiddagsreklam. Med dessa händelser i bakhuvudet passar det ju alldeles suveränt att filma ungdomar som dansar loss i en källarlokal med tjejer som klär av sig sina tröjor inför Herr DJ som gladeligen tatuerar in sin autograf på deras kroppar. För det är just det som Autograflåten egentligen handlar om; en kåt DJ som "får" vilka brudar han vill ha och dessutom...lite till (det var inte dåligt). Den som skrivit textversen "Brudar lyfter klänningen för mister DJ." , förtjänar inget mindre än Nobelpriset i litteratur tycker jag.
Och det är väl någonstans här i texten jag kan tänka mig att folk himlar lite med ögonen åt mig, en bitter och överanalyserande 22-åring som inte har bättre för sig om dagarna än att vara sur på en pop-låt. En låt som dessutom mest är skriven med glimten i ögat och inte borde tas på största allvar. Till ni alla som tänker sådär har ni antagligen rätt; eftersom en miljon låtar som Autograf redan finns borde det här inte vara något att reagera så starkt på, så varför gör jag det då?
Kanske är det på grund av det faktum att just en miljon såna här låtar redan existerar! Jag påstår inte att all musik bör eftersträva att vara högkulturella Mozartliknande stycken, det skulle nog bli rätt enformigt i längden, men jag tror man kan svänga om frågeställningen och fråga sig ifall all pop verkligen måste handla om fest och lättklädda brudar? Vad säger de här lättsamma låtarna om vårt samhälles värderingar angående jämställdhet och kvinnors integritet egentligen? Även de mest små och, vid första anblick, obetydliga fenomen såsom sexistiska låttexter är bevis på att patriarkala strukturer fortsättningsvis råder. Ifall mottagarna väljer att stötta den här typen av fenomen så bidrar även de till upprätthållandet av strukturerna.
"Genom låten och videon gör vi narr av machokulturen.", försvarar André Snåre låttexten till Vasabladet. Ifall jag ska tro Snåre i detta påstående borde jag skratta åt textraden "Jag signar bara dig på kroppen så dra av dig den där toppen baby.", men det gör jag inte. Ironin ter sig svårfunnen och jag undrar hur låten kommer tolkas av t.ex. trettonåringar som, kanske okritiskt, lyssnar på den? Den dåliga ironin glöms bort och kvar blir bara en bitter eftersmak av en machokultur innehållandes en skev kvinnosyn.
Till Bastupojkarna önskar jag lycka till i det kommande låtskrivandet.Dessutom utmanar jag dem att skriva om något som inte involverar alkohol och sex nästa gång. Om detta blir för svårt rekommenderar jag att inte skriva något alls.
Jag blev inte besviken när jag klickade mig in på deras Youtubekanal. Autografvideon ligger så rätt i tiden med tanke på #metoo-kampanjen och uppståndelsen kring FSLF:s herrmiddagsreklam. Med dessa händelser i bakhuvudet passar det ju alldeles suveränt att filma ungdomar som dansar loss i en källarlokal med tjejer som klär av sig sina tröjor inför Herr DJ som gladeligen tatuerar in sin autograf på deras kroppar. För det är just det som Autograflåten egentligen handlar om; en kåt DJ som "får" vilka brudar han vill ha och dessutom...lite till (det var inte dåligt). Den som skrivit textversen "Brudar lyfter klänningen för mister DJ." , förtjänar inget mindre än Nobelpriset i litteratur tycker jag.
Och det är väl någonstans här i texten jag kan tänka mig att folk himlar lite med ögonen åt mig, en bitter och överanalyserande 22-åring som inte har bättre för sig om dagarna än att vara sur på en pop-låt. En låt som dessutom mest är skriven med glimten i ögat och inte borde tas på största allvar. Till ni alla som tänker sådär har ni antagligen rätt; eftersom en miljon låtar som Autograf redan finns borde det här inte vara något att reagera så starkt på, så varför gör jag det då?
Kanske är det på grund av det faktum att just en miljon såna här låtar redan existerar! Jag påstår inte att all musik bör eftersträva att vara högkulturella Mozartliknande stycken, det skulle nog bli rätt enformigt i längden, men jag tror man kan svänga om frågeställningen och fråga sig ifall all pop verkligen måste handla om fest och lättklädda brudar? Vad säger de här lättsamma låtarna om vårt samhälles värderingar angående jämställdhet och kvinnors integritet egentligen? Även de mest små och, vid första anblick, obetydliga fenomen såsom sexistiska låttexter är bevis på att patriarkala strukturer fortsättningsvis råder. Ifall mottagarna väljer att stötta den här typen av fenomen så bidrar även de till upprätthållandet av strukturerna.
"Genom låten och videon gör vi narr av machokulturen.", försvarar André Snåre låttexten till Vasabladet. Ifall jag ska tro Snåre i detta påstående borde jag skratta åt textraden "Jag signar bara dig på kroppen så dra av dig den där toppen baby.", men det gör jag inte. Ironin ter sig svårfunnen och jag undrar hur låten kommer tolkas av t.ex. trettonåringar som, kanske okritiskt, lyssnar på den? Den dåliga ironin glöms bort och kvar blir bara en bitter eftersmak av en machokultur innehållandes en skev kvinnosyn.
Till Bastupojkarna önskar jag lycka till i det kommande låtskrivandet.Dessutom utmanar jag dem att skriva om något som inte involverar alkohol och sex nästa gång. Om detta blir för svårt rekommenderar jag att inte skriva något alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar