Stormskärs Henrietta

Jag drabbades av en impuls häromveckan och fick för mig att baka kanelbullar. Så det var det jag gjorde. Det som förvånade mig mer än det faktum att jag tog mig tid för att baka är det att bullarna faktiskt blev riktigt goda, om du frågar mig då (och resten av människorna i min närhet som jag trugat bullarna på).
Dagen efter mitt häpnadsväckande bakande gjorde jag ett riktigt loppisfynd. Jag pratar liksom om The Fynd, det vill säga en söt kofta med blomsterbroderier på framsidan. Varje gång jag har på mig den struttar jag omkring som coolaste människan i världen. Broderier is the shit liksom, det vet alla som är coola.
"Stormskärs Henrietta", kallade min vän mig för när jag berättade om mina bravader. En kofta och kanelbullar på Åland, det blir ju onekligen lite gammeldags så att säga. Min mamma brukar prata om Stormskärs Maja och berätta om hur hon brukade se på programmet som barn. De få snuttar jag har sett av teveserien har inte gjort mig stormförtjust (ser ni ordvitsen?) men när den sattes upp på Svenska Teatern i Åbo följde jag ändå med och kollade. Pjäsen var bra. Vet inte om det var storyn eller uppförandet i dess helhet som gjorde den så gripande men jag gick hem med en nöjd känsla i sinnet.
Jag vågar inte kalla mig någon Stormskärs Maja-expert men någonting säger mig att när en bor ute på en isolerad, kal kobbe i en stormig skärgård tillsammans med en stor familj har man fullt upp med att överleva istället för att baka bullar och svassa omkring i broderade finkoftor. Likväl vill jag känna mig sådär Stormskärscool som Maja som med is i magen tar sig an den ena utmaningen efter den andra, trots att det inte är så lätt alltid. Finn din inre Stormskärs Maja ska titeln på min framtida självhjälpsbok heta.