Så jag kokar en kopp te och försöker andas mitt i allt det tröttsamma. När teet svalnat bestämmer jag mig för lite eskapism och bläddrar bland fotografier från sommaren. Det är mest en rad slarviga bilder tagna i all hast för att föreviga något som i stunden kändes viktigt. Fint så. Slarviga bilder som andas värme och en, återigen, svunnen sommar.
I maj bestämde jag mig för att min pannlugg borde växa ut och för att den inte skulle falla i ögonen på mig lade jag upp den i en tofs på huvudet.
Efter jobbet brukade jag leta efter en ledig klippa att sitta och läsa på innan bussen kom.
Min kompis visste om några klippor som man kunde använda som hopphöjder ner i vattnet så en kväll var vi ett kompisgäng som packade picknickkorgarna och åkte dit. Jag var en riktigt fegis och vågade inte ens hoppa från den lägsta klippan utan kollade mest ut på vattnet och kände mig somrig.
Rasmus seglade omkring och tog ibland i hamn i Mariehamn.
Jag hade tatuerat mig med klistertatueringar från jobbet.
Bredvid Post- och tullhuset, där jag jobbade då, fanns kanske det mest mysigaste café jag besökt. Kakorna de sålde var inte heller så pjåkiga.
Ännu ett promenadstråk att styra kosan mot när jag väntade på bussen.
En dag när jag var ledig bestämde jag mig för att det banne mig skulle bakas bullar i huset, så det gjorde jag. De blev måhända inte så fagra men smakade såsom kanelbullar ska smaka.
En annan ledig dag befann jag mig i extas på en Barbie-utställning i Helsingfors. Rasmus var måttligt road.
Jag med namnbrickan på sned. Oftast var den rät ändå.
Vi paddlade ut till en kobbe och sov under bar himmel. Kände mig som värsta äventyraren.
Min syster den äldre hälsade även på och då for vi bland annat till Sjöhistoriska museet. Jag trivdes bara bra.
Sådärja, teet är uppdrucket och sommarminnena värmer åtminstone för en liten stund. Over and out.
Noterat: Den här gången slocknade datorn hela fyra! gånger. Jag tror inte jag är den enda som är trött på vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar