Igår exakt klockan 7:30 steg jag lite sömndrucken på bussen som skulle ta mig till jobbet. Av alla säten jag valde att sätta mig ner på så valde jag ett säte där en passagerare glömt kvar sin Rosa bandet-brosch. Den här broschen hade antagligen någon annan person sedan hittat och fäst på sätet framför en. Om ni kollar på bilden fattar ni vad jag menar. Broschen liksom stirrade på mig när jag kollade framåt.
Jag tyckte det var synd att någon glömt kvar sin fina brosch. Den var dessutom inte en sån där vanlig Rosa bandet-brosch tillverkad av just ett rosa band utan den här var gjord i metall. Jag måste erkänna att jag för en sekund funderad på att ta den. Jag resonerade som så att det antagligen skulle vara bättre att den kom till användning än att den slängs när busschauffören nästa gång gör patrull och rensar bussen på överflödigt skräp.
Fast någonting inom mig sade att det här kleptomantiska beteendet inte var rätt. Låt oss säga att jag tagit broschen och fäst den på min jacka och sedan gått omkring med jackan på stan. Då skulle människor fått syn på broschen och tro att jag skänkt pengar till cancerforskning när jag i själva verket hittat broschen på bussen. Skulle inte den här handlingen göra mig skenhelig och till en hycklare? Ifall Gud finns och han ser allt skulle och jag en dag står vid pärleporten skulle han antagligen kolla på mig och konstatera att jag är "Hon som gick omkring med en Rosa bandet-brosch utan att ha betalat för den" och det scenariot skulle ju vara minst sagt pinsamt. Hur bortförklarar man det liksom?
Jag lämnade kvar broschen på sitt ställe. Kanske att nästa person som väljer samma bänk att sitta på också får syn på broschen och ställs inför samma etiska dilemma som jag? Vad skulle du göra i det här läget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar