Ett par gallerier och blåa tankar

Igår hade jag en ledig dag. Därför begav jag mig in till stan (staan är synonymt med Mariehamn här) för lite äventyr.

Och jag hittade precis ett sådant äventyr som jag tycker om. På Galleriet har nämligen keramikern Judy Kuitunen en liten utställning som heter 'Chacun à son goût', på svenska skulle det ungefär bli ' Var och en med sin smak'. Kuitunen har även några föremål utställda på museet där jag jobbar så helt obekant med vad hon tidigare gjort är jag väl ändå inte.

Personligen tycker jag hon har ett ganska färgstarkt formspråk som gör att man lätt känner igen hennes verk. Den här utställningen var inget undantag. Jag måste säga att jag blev lite förälskad  i hennes grejer. Stilrena och lite knasiga på samma gång. En vas där det växer pelargoner som hår är ju riktigt läckert.

Det är något roligt med utställningar. Det där lugnet som göra att man kan gå och bara suga in sig all kreativitet som människor besitter. Ska jag vara ärlig är jag lite avundsjuk på alla människor som klarar av att skapa så mycket grejer medan jag själv kämpar med att rita streckgubbar. Fast det må väl vara så, brukar jag tänka. Jag är väl duktig på något annat.

Mitt lilla galleribesök gav mig mersmak och senare samma dag styrde jag kosan mot Galleri Skarpans.

Och där möttes jag av idel koboltblåa toner. Det är Hüla Tokur-Ehres utställning 'Love Åland' som lyser med sin färg. Jag läste en artikeln om henne och nu är jag ingen konstvetare men jag har för mig att hon använder sig av en blandteknik där hon trycker fotografier på akvarellpapper i den här blåa färgen.
         Fotografierna hon tagit är alla från Åland. Vidare i artikeln berättade hon att hon som tillbakaflyttad till Åland ofta ser ön ur både turisters och lokalinvånares ögon. Det här syns i hennes fotografier där hon blandar klassiska turistiga utflyktsmål såsom Bomarsud med mer vardagliga företeelser som en gammal cykel utanför en sjöbod. Jag kunde ju inte låta bli att känna igen mig lite i hennes beskrivning. Som sommarålänning svävar jag någonstans mittemellan vanlig turist och lokalinvånare. Jag bor och turistar på samma gång och blir någon slags hybrid av de två varianterna.
        Jag reflekterade lite över färgen blått också och den fick mig att tänka på en låt av Regina Spektor (Spektor är kanske den bästa artisten någonsin, gå och lyssna på henne!) som kort och gott heter Blue Lips. I låten sjunger hon om hur jorden sett från rymden är alldeles blå och om hur våra vener och våra läppar också är alldeles blåa. Slutligen avslutar hon sången med att sjunga om att blått är den mest mänskliga färgen som finns. Jag brukar tänka mig blått som en ganska kall och majestätisk färg. Den är fin men inte särskilt välkomnande. Fast som Regina sjunger är både jorden och det blod som flyter i oss sett utanifrån alldeles blått. . Kanske är det så att det vi kallar hemma är blått. Kanske är det självklart att Tokur-Ehres verk alla är alldeles blåa.
       Det var lite. såna här grejer jag gjorde och funderade på under min lediga dag. Jag håller fast vid att musei- och utställningsbesök kan vara något av det roligaste som finns. Vad tycker ni?