Jag skriver om Sagan om ringen och alternativa identiteter

Nu ska jag skriva ett inlägg jag aldrig trodde jag skulle skriva. Det handlar nämligen om Sagan om ringen. Min relation till genren fantasy är inte någon märkbar sådan. Jag har läst Harry Potter ungefär sju gånger, och den här fasen av extremt mycket Harry Potter brukar jag kort och gott kalla för Harry Potter-fasen. Efter den perioden i mitt liv testade jag att läsa några andra böcker i samma genre men jag tyckte inte dom var lika bra så jag slutade intressera mig för fantasy. Med det sagt har jag givetvis vetat att Sagan om ringen är en riktigt klassiker och själva urmodern till fantasygenren, likväl har jag levat 23 ganska lyckliga år utan att ha läst böckerna.

        Sedan flyttade i januari ihop med kanske det största Tolkienfanet någonsin (det är Rasmus då) och då fick jag liksom på köpet fantasyböcker med tillhörande propaganda om deras perfektion. Det här ledde till att jag en eftermiddag när jag hade tråkigt bestämde mig för att ge Sagan om ringen en chans. Jag valde att läsa alla tre böckerna i en enda stor (och tung) helhet, mest för att det var den boken som fanns till hands.

Vet ni vad? Jag är tvungen att erkänna att jag tyckte hemskt mycket om Sagan om ringen. Egentligen borde den inte vara märkvärdig men jag blev påriktigt lite trollbunden när jag började läsa. Det gick inte att sluta.  Det är dessutom nåt lite häftigt med att läsa kanske den första fantasyboken någonsin och tänka att det från den här boken uppkommit massvis med andra böcker och filmer. 

       Jag måste dock medge att jag blev lite trött mot slutet. Det kanske är bra att läsa böckerna i tre separata delar  och inte i  ett enda långt sträck som jag gjorde. Den första boken är enligt mig den bästa. Där varvas glädje, sorg och dramatik i lagom mängd.  Den sista boken kändes stundvis lite långrandig med alla hjältemodiga krigare och strider som avlöste varandra gång efter gång. Som den humanist jag är kunde jag inte låta bli att ta på mig genusglasögonen och kolla lite på hur manligt och kvinnligt framställs i boken. Jag kunde konstatera att Sagan om ringen är en produkt av sin tid. Även Tolkien var påverkad av sin samtid om vad normer om manligt och kvinnligt är och det här syns ju givetvis i boken. Det kan vara bra att ha det här bakom örat när man läser boken (så att man inte blir irriterad över avsaknaden av kvinnor och att när dom väl dyker upp beskrivs mest som fagra och visa). 

Något som förhöjde läsupplevelesen var de fina illustrationerna som är gjorda av Alan Lee. Återigen är det här kanske inte illustrationer som jag brukar fastna för egentligen men tillsammans med boken bildar de en så otroligt fin helhet. 

        Nu när jag har läst klart Sagan om ringen har jag en liten separationsångest. Jag grät till och med en liten skvätt när jag kom till slutet. För att lätta på den här separationen gjorde jag för skojs skull några test för att se vilket väsen i Sagan om ringen är egentligen är. Jag har ju en dröm om att jag skulle vara en sval och ståtlig alv som lyser med sin vishet. Sanningen blev dock något helt annat. Jag gjorde tre test varav jag i två av dom blev en hob. Om sanningen ska fram är jag väl lite mer av den gulliga typen än den majestätiska. Ser ni några likheter mellan mig och Frodo?

Jag ger Sagan om ringen-trilogin fyra av fem ringar. Fyra och inte fem för att den sista boken ibland inte var så inspirerande. Annars rekommenderar jag att läsa den ifall ni inte gjort det.