Förgetamigej

Geta är en nordlig kommun på fasta Åland med ca. 500 invånare (Ja, jag googlade nyss det där). Jag tycker Geta är vackert, här finna massor av äppelodlingar men, håll i er,  också den högsta punkten på Åland som man kan ta sig till med bil (OBS! Den högsta punkten på Åland som man kan gå till finns någon annanstans. Mycket viktigt att skilja dom åt) och det här gör ju Geta till ett alldeles ypperligt utflyktsmål. Här finns flertalet fina vandringsleder att styra kosan mot. När till och med jag, en ganska hömhöm bekväm person, bestämmer mig för att spendera en vandringsdag på Geta vet man att det är lätt värt ett besök. Det var till och med värt att vänta på den en och en halvtimme försenade bussen för att ta sig dit.

Jag hade tagit med kameran för att föreviga min natursköna promenad. På Geta finns en massa klippor och så finns det även de här. Små stenar radade på varandra. Jag är ett stort fan av att läsa informationsskyltar och nu skäms jag litegrann över att jag faktiskt inte läste varför de här stenarna är placerade som de är. Lite lustigt ser det i alla fall ut.

Utsikten är som sagt inte så tossig. Medan jag vandrade för att ta mig hit upp kände jag mig som värsta Tarzan i djungeln. Det här med vandring är kanske inte min starka sida, speciellt inte att göra det allena, så när jag promenerade där i snåren så hann jag gå igenom diverse katastrofscenarion i mitt huvud. Tänk om jag hade gått vilse om min proviant skulle ta slut (I själva verket var jag aldrig långt från civilisation)?

Med risk för att låta som värsta turistguiden vill jag ändå rekommendera ett besök till Geta. Där är vackert. Jag tror bestämt jag måste avsluta det här inlägget med att säga att Geta är getakul.