Det finns väldigt mycket jag tycker om med somrarna på Åland och närheten till naturen är en av dom. När jag kom till Åland för tre år sedan var mitt första intryck den röda graniten som gjorde vägarna alldeles rosa. Det var så vackert tyckte jag. Sedan har vi havet. Jag har växt upp men absolut ingen relation till havet och jag har fortfarande inte satt min fot på en segelbåt. Ändå finner jag ett så oerhört lugn med att vara omgiven av vatten. Mitt ute påven ö känner jag mig lugn och tillfreds. Mitt sommarjobb är beläget precis vid havet och jag brukar kolla på vattnet och se vilka olika nyanser av blått det speglar varje dag.
Sedan har vi mina sommarjobb. Det kommer kanske inte som en överraskning men jag trivs så bra i historiska miljöer och ser det som en ren lyx att få vistas i sådana på arbetstid. Det är någonting med de här miljöerna som får mig att känna en ödmjukhet inför livet. Tänk på alla människor som vistats på samma ställe som jag och att jag får bli en del av den här historien. För att vara en så liten ö tycker jag det finns mycket historia här och det är himla kul.
Det är klart det inte alltid är hejsan att bo själv på en ö där man egentligen inte har ett stadigt nätverk. När jag kom hit för första gången hade jag inte varit här tidigare och kände absolut ingen. Så jag pushade mig själv och byggde upp ett litet nätverk. Dessutom försökte jag fylla dagarna med sådant som jag tycker om. Som tur för mig har Åland kanske det bästa bibliotek jag besökt, så dagar när jag känt mig ensam har jag fyllt med böcker, cykelturer, museibesök och loppisturer (mitt senaste fynd är en hattask). Jag har lärt känna många intressanta människor här också, människor som jag annars inte skulle ha träffat. Mina somrar på Åland är bra kapitel i mitt liv och varje gång jag åker härifrån på sensommaren har jag känt mig lite melankolisk och det är kanske därför jag kommit tillbaka sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar