Jag skola tycka om allt och alla

När jag gick i gymnasiet fick jag en gång ett spontant infall och började tillverka rosetter. Planen med denna verkstad var att rosetterna skulle få pryda mitt hår när de var klara och tänk det fick de också!- i alla fall för en liten stund. Detta blevo dock en mycket kort period i mitt liv ty ganska snart läste jag på sociala medier att rosetter i håret endast hör hemma bland barn upp till femton år. Eftersom jag eftersträvade till att vara en anständig vuxen -och inget barn upp till femton år- lät jag därför rosetterna så småningom göra sig bekväma i byrålådans mörker.

I förmiddags när jag strosade omkring på stan cyklade någon förbi mig (det är sådant som kan ske när man promenerar på stan). Allt jag såg var ryggen på en person med långt svart hår. I det håret satt en vit rosett. De få sekunder jag såg denna människa estimerade jag ändå att hon var äldre än femton år.

Samma förmiddag stod jag och väntade vid ett par trafikljus. Vid samma tidpunkt och plats väntade en tjej med en svart klänning och kritvita skor på att samma trafikljus skulle ändra från rött till grönt. Hennes hår var ljusare än mitt. Hennes klänning finare än min svarta. Och på mina fötter satt ett par mycket utslitna skor som jag vet att jag inte borde använda längre. Mitt ute i folkvimlet stod jag och kände mig mycket liten och ful tack vare någon annans yttre. Det var nästan så att jag skämdes men jag kunde inte låta det hjälpas.

När jag kom hem kom jag att tänka på hon med rosetten i håret. Jag bestämde mig för att leta  fram en av de mina som jag tillverkat i gymnasiet. Ibland lådan med håraccessoar hittade jag en ljusrosa, liten rosett. Jag plockade fram den, testade att sätta den i håret, lade tillbaka den i lådan, för att slutligen plocka fram den igen- ty innerst inne tyckte jag fortfarande mycket om den.  En dag skall jag sätta den i håret och gå ut på stan med den och jag skola icke bry mig om att jag ser ut som en femtonårig eller att någon annans klänning äro vackrare än min egen. Då ska jag bara vara glad och tycka om allt och alla för det är ju så jag vill ha det.

Det här får bli sommarens boktips

En dag vandrade jag omkring i byns lokala bibliotek. Jag letade inte efter något särskilt, dödade mest lite tid i hopp om att kanske finna något läsvärt på köpet. Det var en alldeles vanlig dag och jag kände mig fruktansvärt vanlig när jag gick omkring ibland bokhyllorna. När jag minst anade det såg jag den stå där längst fram på en av bokhyllorna. Jag pratar givetvis om Boken.

Det var en bok som -endast utav pärmbilden att döma- var alldeles för fransk, parisisk, krumelurisk och typisk mig att falla för. Därför bestämde jag mig för att inte falla för en egen Henrietta-klyscha och tyckte det var bäst att endast studera den på avstånd.  Där ibland bokhyllor och bokryggar gick jag omkring och kunde känna Boken reta mig. Jag hade en känsla av att den väntade på hur länge jag skulle kunna motstå frestelsen att plocka upp och bläddra i den.

Det gick inte så väldigt länge. Nyfikenheten tog överhand och snart stod jag och läste bakomslaget på Boken. Jag blev inte besviken ty där utlovades Paris, en bokhandlare, brustna hjärtan och ett litet äventyr. Jag svalde min stolthet och lånade boken. Jag ångrar ingenting.

Onsdagsmelankoli

Det är en dag när jag vaknar upp ensam i ett tomt hus så jag väljer att ligga kvar i min säng och höra hur regnet smattrar mot fönstret ett tag innan jag tassar ned till köket för att i lugnan ro äta mina alldeles för sockriga flingor. Det är en dag när jag tar god tid på mig att välja ut mina kläder. Jag rotar runt i min garderob, hittar plagg jag inte burit på länge, provar dem, slänger dem till golvet och ser klädhögen växa medans jag slutligen klär mig i en outfit jag burit alldeles för många gånger och tycker alldeles för mycket om.

Sedan sätter jag mig vid mitt toalettbord. Plockar fram min necessär och sminkar mig alldeles för länge.  Jag ritar dit en extra tjock eyeliner bara för att jag kan. Jag kollar mig själv i spegeln och ler lite sorgset. Bestämmer mig för att locka håret. Lite sådär som Marilyn Monroe vill jag se ut idag. "Till vilken nytta?", hinner jag tänka innan jag snabbt låter tanken flyga förbi. För att dämpa tystnadens och ensamheten spelas melankolisk fransk pianomusik i bakgrunden. Där ute fortsätter solen att påminna om sin frånvaro.

När allt det där ytliga är klart väntar jag. Jag sitter på min rosa rokokosoffa och väntar men vet inte på vad. Huset fortsätter vara tyst och jag fortsätter att längta efter något som inte finns.

Bilder som får mig att le

Har ni också några helt random bilder i er telefon som ni inte raderat utav någon viss anledning? Jag tänkte visa er några utav mina,

Detta är en bild föreställandes min födelsedagspresent jag fick utav Sara. Jag förevigade den för glasbildlens skulle som jag tycker är lite rolig. "När vi är ute på stan", heter den och visar ganska fint hur det kan se ut. 

Här är ett fynd Catten och jag hittade flytandes i en fontän (samma dag som hon klippte mitt hår i övrigt). Vi blev nyfikna på skatten och fiskade upp den ifrån vattnet för att inse att det var ett stackars litet svenskahäfte som besegrat flöt omkring. Vi gissade att en glad elev dränkt det för att fira sommarlovet. Lite sorgligt men det mest sorgliga var nog hur mycket finska vi lärde oss av att studera häftets innehåll.

Här är en bild utav Pålinn (det är Paulina på franska-kärt barn har många namn ju) som casually sitter på en gunga utanför Minimani tror jag.

På den första bilden ser ni en ytterst smickrande bild utav mig när jag är ute på promenad. Den fick som snapchat utav min granne som smygfotade genom fönstret. Det är ett sådant förhållande vi har till varandra i bygden där jag bor.

Slutligen måste ju lilla Isidor få en liten plats i detta inlägg. Isisdor är mitt rosa isbjörnesuddgummi som hängt med detta år. Tyvärr har han nog hängt med lite väl ofta ty alt skolarbete har verkligen slitit på honom. Mina vänner kallar kallr mig knäpp för att ha döpt ett sudd men det är sådant man får ta. Kanske ligger det någon sanning i det också.

Au Revoir! 

En hårresande historia

I sommar har jag bytt frisyr. Det började med ett ganska långt, brunt och lockigt till ett kort och ljusare sådant.

En solig och dag i maj satt jag i Cattens lägenhet i Åbo. Vi var lediga, hade gått på museum och nu satt vi mest och skrattade och filosoferade kring livet litegrann. Rätt som det var kollade jag mig själv i spegeln och så drog jag i en av mina hårteser för att konstaterade att mitt hår hade vuxit sig ganska långt igen, typ  ned till axlarna och så ville jag ju inte ha det. Därför jag frågade Catten ifall hon är duktig på att klippa hår.

Det svar jag fick innefattade en spillt kökssax och  ett "nej, det har jag aldrig gjort förut". Detta lät mig inte modfällas och ganska snart hade jag övertygat Catten till att kapa av mina hårteser. "Det blir nog inte mer studieliv än såhär", tänkte jag när jag satt på golvet med en kökssax i håret.

All kärlek åt Catten som mer eller mindre blivit tvingad till agera frisör men när uppgiften var slutförd kände jag ändå att mitt hår påminde till en viss grad mer om ett om ett kubistiskt verk av Picasso än en kort page. Eftersom jag visste att min syster är perfektionist och äger en frisörssax ringde jag därför henne och frågad ifall hon hade lust att rätta till några sneda hårtoppar åt mig. Hon svarade att det kan hon göra redan nästa kväll.

Så redan nästa kväll satt jag med en handduk kring mina axlar på en pall i min syrras lägenhet. Med löftet om att hon endast skulle rätta till topparna satt jag lugnt kvar på stolen och kunde se när hårtes efter hårtes föll till golvet. Tiden flög iväg och rätt som det var hade hon klippt klart. "Tack", sade jag och vände mitt ansikte mot spegeln.

Mitt hår var väldigt kort. Typ så att det just och just täckte öronen. Lite skuldmedvetet bekände min syster att hon got a little carried away och kanske råkade kapa av lite mer än utlovat. Eftersom gjort är gjort tackade jag henne och for hem till mitt. Det kan ju vara lite kul med omväxling liksom.

När sommaren kom och jag nyss hade flyttat hem fick jag lite långtråkigt om dagarna. Jag tror det var därför mitt huvud började fyllas av idéer angående min nya frisyr som jag kände att inte var riktigt fulländad ännu.  Så jag bokade en tid till en riktig frisör för att få håret slingat. Det blev fint, Sådär sommarljust och fräscht.

Fast det gick omkring en vecka jag fick tråkigt igen. Därför bokade jag en ny tid till frisören. Den här gången sade jag att jag vill ha hela håret ljusare. Det var något med min nya korta frisyr som hade gjort mig lite djärvare angående frisyrval tror jag. Så när jag lämnade frisören den eftermiddagen hade mitt bruna, långa, lockiga hår fått ett definitivt slut.

Så gick det till när jag bytte frisyr denna sommar.

Tiden bara flyger iväg!

Tiden bara flyger iväg och snart är sommaren slut och jag måste ta mitt pick och pack och byta ort igen. Tiden bara rusar och jag hinner knappt med! Jag frågar mig när det kom sig att löven på träden bytt färg och varför de ljusa sommarnätterna blivit så korta? Tiden bara skyndar och jag lunkar på i sakta mak. Jämmer.

En liten uppdatering om vad jag sysslat med lyckligt ovetandes om sommarens slut:

Jag kan hälsa på kompisar som inte bor -men jobbar- i stugor som denna. Vi pratar döviktiga saker varvat med strunt.

Och denna vecka blev jag tvungen att åka på en snabbvisit till Åbo också, Det var bråda tider och kontrakt som skulle skrivas men mellan varven hittades jag ibland Stockmanns porslinsavdelning. Ifall jag var rik skulle jag köpa allt som syns på bilden och lite mer, Sedan skulle jag duka upp till ett riktigt teparty à Alice i Underlandet.

Jag har jobbar men det finns det ingen bild på. 

Slutligen hade jag någon sorts intensiv springfas under en tid där jag joggade genom skogen oavsett väder. Denna period i mitt liv tror jag dock är tillfälligt slut och nu föredrar jag hellre att se på film när det regnar. "Nåja, det var kul så lände det varade", tänker jag.

Au Revoir! 

Tre bilder och en kjol

Jag har en ny, marinblå, vippig kjol. Den föll jag lite spontant för en eftermiddag när jag ödslade tid på att gå i butiker. Med mig hem fick den följa efter att jag provat den två gånger samma dag.

Det är en sådan där kjol som är helt vanlig men som jag inte har ägt på ett tag. I den vill jag skutta och dansa mer än vanligt. Jag tänker bära den i Åbo bär jag är skolstressad, jättepeppad, inte har något att göra och när jag är ute på stan om kvällarna. I höst tänker jag bo i den tillsammans med min basker.

Det var bara det jag ville säga. Au Revoir!

Vi går på vernissage

Vi gick på vernissage till Tobaksmagasinet, syrran, hennes kompis och jag. Egentligen följde jag bara med som tredje, obetydlig part men det gör ingenting.

Vi kollade på melankoliska tavlor målade utav en konstnär jag inte kommer ihåg namnet på.

Det var brutna färger, melankoli och lite sorgsenhet i tavlorna och luften.

Jag hade håret i små tofsar men låtsades vara vuxen trots det. Det lyckades inte. Det lyckas aldrig.

Och jag vet att tavlorna borde ha efterlämnat ett sorgmodigt sinnesintryck på mig men jag lämnade magasinet med lätta steg . Att gå på vernissage gör sådant för själen tror jag.

Au Revoir!

På vägen där jag bor

På vägen som går rakt igenom tusen fält bor jag. Där bor jag givetvis inte alldeles allena utan jag har växt upp med världens sötaste små puckon. En kväll i juli var jag trött och lite småirriterad utan något roligt att göra. Då ringde de och sade att jag skulle komma ut.

De klätt ut sig till zombies och annat roligt för att skrämma mig och ha mig att springa i panik ut på vägen som jag bor på. 

Och jag skrattade och förstod inte alls varför all denna uppståndelse tills jag överräcktes en försenad födelsedagspresent mot slutet. Det var insvept i världens finaste julklappspapper dessutom!

Och innehöll mina favoritbodylotions. Mitt hjärta smalt för mina söta som puckon som bor på samma väg som jag. Utan dem är jag inte en hel Henrietta.

Au Revoir!

Fina bilder och medeltiden

Visste ni att genomsnittsmänniskan i Europa får se mer bilder på en förmiddag än en medeltida människa fick se under hela sin livstid? Det var i alla fall vad en historieprofessor sade i skolan en gång. För att hjälpa till att besanna ryktet tänkte jag dela med mig av de bilder jag tycker lite extra mycket om just nu på Weheartit.

För att jag som tidigare nämnt varit och tittat på filmen Me Before You med Lisa och Sara och det var i den här scenen mitt hjärta brast sådär extra mycket.

För att jag lever för att äta och den här bilden får mig att vilja flytta till våfflornas land Belgien.

För att det är så historiskt och majestätiskt att jag vill flytta in dit.

För att 20-talet aldrig upphör att fascinera och jag undrar ifall någon faktiskt sminkade sig med blå vattenfärg.

I en stad som denna vill jag bo tror jag.

Och för att jag suktar litet extra mycket efter sådana här skor just nu. Åh, vet någon var man kan köpa ett par liknande?

Här är -enligt mig- en litet mänskligare bild utav Marilyn Monroe. Hon har typ samma face som jag när jag har gjort något tossigt och ber om ursäkt, inbillar jag mig.

Kexburkar. För jag gillar kex och söta burkar.

Den sista bilden är ett litet broderi som påminner om att jag borde återuppta mitt korsstygnsprojekt inom en snar framtid.

Sådärja, nu kan vi tycka synd om de arma medeltida människorna litegrann.